VÄNSKAP

Vänskap

Genom åren så finns den där, på olika sätt kanske med olika personer. Vänskap i olika former och stadier med olika förutsättningar och behov.

Jag slås över hur jag själv har så många fina starka vänner runt omkring mig, som gör mig till den jag är - och som alltid finns vid min sida. Men det är även personer som är olika, som jag har olika relation till och som jag också ter mig lite olika mot. Personer som ger mig olika typer av bekräftelse, värme och klokhet.

Jag kan vara otroligt selektiv och svår att umgås med, jag är lite av en ensamvarg som trivs att röra mig fritt och utan krav på att alltid prata. Jag kan älska att vara utomhus och lyssna på musik, tolka texter och uttryck som får mig att känna olika känslor. Så trots att jag är så vansinnigt dålig på att prata i telefonen, svara snabbt på vissa medier - så lovar jag, att ni alla finns i mina tankar. Allt som oftast reflekterar jag över olika intryck och skänker en tanke till någon.

När jag växte upp var hästarna mina bästa vänner, och hundarna. Det var alltid de jag pratade med och de som absolut inte gav några kloka svar. Men då fick jag alltid finna ut lite svar och lita på min magkänsla. De gav mig trygghet och mod, byggde min självkänsla och ersatte kompislek.

Det var sällan jag lekte med någon efter skolan, visst fanns det en tjej som även delade mitt hästintresse och vi har många fina stunder tillsammans. Mina föräldrar fanns alltid och stöttade mig, så ensam var jag aldrig. Dock kunde osäkerheten vara påtaglig i många situationer, ofta då det skulle gås på disco eller andra sociala saker. Tvekade alltid på mig själv i dessa situationer, men något som jag tror påverkade mig mycket var att den killen som jag blev kär i första gången i livet- och just han såg mig. Vii hängde ihop i många år och det byggde självförtroende.

Men mina vänner då, jag vet att de emellanåt är så trött på mig och mina egenheter, att jag aldrig hör av mig i tid, att jag gör allt för att slinka undan vissa situationer, för att jag vill att allt ska gå snabbt, speciellt om man är på en shoppingrunda. 

För att jag är så extremt långsam på vissa saker, som att boka resor, eller bara boka upp en middag. För att jag alltid tjatar hål i deras huvuden och försöker få dem att inse att Lars Winnerbäck är den enda man behöver lyssna på, och att han dessutom är ursnygg. Eller att det enda stället som man vill vara på under sommartid är Grundsund. Vill man träffa mig får man helt enkelt ta sig dit, för jag flyttar inte på mig. Att jag alltid ska vara lite allergisk mot saker jag inte vill äta, och särbehandlas. Att jag alltid utger mig för att vara blyger och aldrig har gjort något dumt. Givetvis ser de alla igenom mig, på en sekund. Men på något sätt så tycker det om mig ändå, och det fyller mig med värme. 

Men vilka är då dessa personer som ger mig kraft mod och klokhet. Värme och kärlek. Skratt och tårar. Jag tänker främst på sju personer.

Fem av dem kommer från högstadietiden i Lysekil. Fem väldigt olika tjejer - men där vår vänskap är stark. Vi har delat vardagsbekymmer, högstadiediscon, ändliga midsommarfiranden, seglatser upp och ner för kusten, resor runt om i Europa. 

Vi har peppat varann genom studietiden och på avlägsna resor då hemlängtan funnits. VI har delat småbarnsår, graviditeter och förlossningar och allt vad livet innehåller, vi har dansat och sjungit i oändlighet. Pratat i en evighet. Emellanåt långt borta från varandra, men vi har alltid funnits nära ändå. 

Det är hon den där som löser allt, oavsett om det är att lägga till Mella när alla vi andra är lite fnittriga, eller om det är att rodda mat till en hel barnaskara i ett minimalt utekök.. en hel sommar. Vår vänskap slog egentligen rot när vi dansade i våra underställ på ngn afterski för många år sen. Vi har delat så mycket genom åren. Hon är den som jag inte behöver säga ett enda ord till. Inte ens i telefonen. Hon förstår ändå. Hennes ord, dåliga humor går rakt in i hjärtat och har etsat sig kvar där för alltid.

Det är hon den där som alltid får alla att må bra, hon som tar hand om alla - masserar trötta axlar, och ställer mjuka frågor. Lägger sig på dörrmattan för att alla andra ska få sova i sängarna, eller den minsta klaustrofobiska kojen när vi seglat.  Hon som alltid överraskar på något sätt. Oklart varför men det blir alltid så. Hon som drar till en vits på finska eller bara gör lite annat som får oss andra att bubbla av skratt. Som ger så mycket omtanke, empati och ofta kan se saker ur ett lite annorlunda perspektiv än vad jag själv gör.

Det är hon som har stenkoll på allt, siffor, tider, framförhållning och planering och som kan imitera konstiga personer så att mina tårar rinner. Som helst vill att jag ska vara med på varje resa så hon slipper åka taxi själv eftersom det kan vara lite läskigt med vilda chaufförer. Hon som alltid finns där för en promenad med bra snack, som kan ge de där tipsen som jag helt saknar själv. Vad är inne, vad är ute?

Det är hon den där otroligt duktiga barnkirurgen som kanske ger sken av ngt annat när vi ses. Väldigt påhittig och spontan, bjuder på sig själv och har inga problem att dansa eller sjunga var som helst. Som ser den där lilla extra lyxen i det minsta. Som tex när vi var uppe i bergen och hennes pjäxa gick sönder och jag snodde ihop den med en hårsnodd. Från NK. Det älskade hon, att användningsområdet var så stort. Hon som ger trygghet så fort det är ngt man undrar över, som får det mesta att låta helt normalt. 

Och så är det hon som med sitt lugn och tolerans, inger klokhet och trygghet. Hon som har stenkoll på det mesta då det gäller mode, livsviktiga dyra crème och som menar att man aldrig får slarva med sånt... öhhh. Där ligger jag ju lite illa till, men då är det bra för då tar hon hand om mig, lite som ett mini SPA som jag ständigt får slinka in på när vi ses. Bli sminkad. Bli fixad och lyxen känns oändlig. Hon som säger exakt det där man behöver höra för att fatta vad som gäller.

Sen finns det den där skåningen, hon som jag träffade för många år sen och mitt första intryck var att hon var lite torr och tråkig, och att vi nog inte behövdes ses så mkt mer. Nu är hon en av mina absolut bästa. Vi har så många konspirationsteorier så att vår värld blir en enda soppa, men vi håller ordning på allt. Kan prata i termer och ta foton som bara vi förstår, lite som ett låtsasspråk. Hon som åker med till Svalbard för att kolla på Winnerbäck. Hon som läser mig som en öppen bok. Som vägleder mig och som lyssnar. Som jag skrattar med, som jag gråter med. Hon som inte säger så mkt i dessa stunder. Med de orden hon säger är vägda i guld och träffar rakt in i mitt hjärta. Hon som jag just ska tatuera in ett hjärta med. På handleden, lite som vårt vänskapsband till varandra. Vi har fortfarande inte gjort det.. så vi brukar rita in det där hjärtat när vi ses istället.

Och så är det min låtsassyster, hon som jag träffade på en busshållplats utanför Chalmers. Vi skulle åka samma buss, och gick på samma utbildning. Vi började plugga ihop och ur det växte något stort. Våra liv har flätats samman på så många sätt, dels genom föräldrar som känt varann som små. Hon "tog över" min bästa kompis som jag delade mina första år med i Sollentuna innan vi flyttade till Grundsund. Denna tjej blev sen bästa vän med min låtsassyster. Vi har alltid försökt lura i folk det, att vi är syskon. Men det blir så jobbig story när hon pratar stockholmska och jag göteborgska.. men givetvis hade vi lösning på det också. Hona kan få mig att skratta, som ingen annan. Hon är den som man går armkrok med genom stan och som man helt okomplicerat kan köra hoppsasteg med trots att Darin går precis bakom oss. Vi struntar i sånt när vi är tillsammans, för vi har varann.

Det finns så klart många fler som fyller mitt liv på bästa sätt. Som jag älskar. Som ger mig klokhet. Min bror är ju givetvis en av alla dessa, han som stått mig nära under alla år och alltid ställt upp för mig. På alla sätt. Som skyddat mig och som gått genom eld och vatten för att se till att ingen behandlar mig illa. Han passade även på att ta hand om mina vänner på nästan samma kärleksfulla sätt när vi växte upp i Lysekil. Han som kämpade sig igenom en Ironman, bara för att inte vara sämre än sin syster och för att hedra en av sina bästa vänner som gick bort i en olycka. I mål kom Nicklas med en svettig tshirs, på framsidan var det ett foto av Ola. Fint tycker jag. 

Sen är ju givetvis hela min familj mina bästa vänner, Michael och barnen. Men det är en annan story jag ska skriva om. 

Så vänner. Visst håller vi hårt i dem. Vi delar och vi ger, och jag är så glad att få se våra barn växa upp med så fina varma vänner runt omkring sig. Se hur de delar sport och äventyr, sitter nära varann uppkrupna i soffan, busigt springandes utanför huset eller påhittigt leka med varann. 

Gud vad jag kan önska alla barn och vuxna får uppleva denna kärlek som vänskap ger.