MIN PAPPA

Snön föll ute den där kvällen. 

Du låg där blek och medtagen i sjukhussängen och orkade knappt prata. Men jag visste trots det exakt vad du skulle ha sagt till mig, om du hade orkat få fram några ord. Din röst hade blivit svagare för varje dag som gick. Men jag vet att du skulle bett mig att skrapa rutorna på bilen ordentligt, att jag skulle värma upp motorn innan jag körde iväg, och att jag inte skulle bromsa för sent i kurvorna. 

Pappa, jag vill inte tro att din motor har stannat. Jag tror bara att du har svängt bakom nästa krök på den slingriga livsvägen, där vi inte riktigt kan se dig - men där du ser oss hela tiden. 

På väg hem från sjukhuset  den där snöiga kvällen, efter en av alla dagar vid din sida - spelades det en låt på radion med titeln " Om du bara visste" . Texten handlar om en person som aldrig får tillfälle att berätta för en anhörig hur mycket denne betyder innan personen ifråga går bort. 

Men med dig Pappa, var det annorlunda, du visste exakt hur älskad du var. 

Du visste exakt hur mycket du betydde för oss alla. Du visste exakt att du var navet i vår famil. Och du visste att vi älskade dig från djupen av våra hjärtan.  

Under din sjukhustid fyllde vi ditt rum med så mycket värme och kärlek. Det där spartanska tråkiga rummet doftade av rakkrämer,  massageoljor, av lyxiga filtar, av musik och sång och av din älsklings choklad. De som arbetade på sjukhuset sa att de knappt sett något liknande tidigare och att det var lätt att förstå vilken omtyckt person du var. 

Men det är inte från där i den där sjukhussängen, som jag kommer att minnas dig. Det är så många andra minnen med dig pappa, som vi delat under 45 år tillsammans.

Jag kommer att minnas dina ögon. Den blåa vänliga färgen som gav mig, oss - så mycket trygghet och glädje. Ditt smittande skratt och din stora varma famn. Ditt hjälpsamma sätt och din förmåga att tanka oss alla fulla med klokhet, mod och kärlek.

Jag kommer att minnas dig från när jag var en liten flicka och vi precis flyttat till Grundsund. Din skulle skola om dig från militär till att läsa om ledarskap och psykologi.  Du studerade på distans, jag fick inte gå på dagis eftersom du var hemma. Jag satt under köksbordet och det enda jag ville ha var en kattunge. Men jag fick ingen kattunge, för du tyckte aldrig om katter.

Jag fick en häst. Du och mamma lärde mig allt inom ridsporten och vi reste land och rike runt med hästarna på släp. Varenda helg var vi iväg på tävlingar, och var det inte hästtävlingar så var det en jolle på taket för att hjälpa Nicklas med sin segling.

Vi upplevde många framgångar och lika många motgångar. Varje gång det inte gick som vi önskade lärde du mig att kämpa vidare, att drömma stort och sikta mot stjärnorna. VI firade segrar tillsammans, och du och mamma var alltid de som var stoltast. Ditt leende etsade sig fast i ditt ansikte, och du talade alltid så varmt om det vi gjorde tillsammans. Vi körde vår skruttiga volvo hemåt, full med prispokaler, sång och skratt. Med fikakorg och kaffe i termos. Med värme och så mycket familjekärlek.

Jag kommer att minnas dig i en färgglad jacka, solbränd susandes ner från en alptopp. Lite coolare och bättre än alla andra pappor. Du hade en förmåga att alltid hamna längst fram i liftköerna och du brydde dig aldrig om att det var arga tyskar och italienare vilt gestikulerande bakom oss. Du var ju reseledare/skidguide och kunde alla toppar som vi åkte på och ville alltid lära oss hur man susade nerför pisten på bästa sätt. 

Du drack jäger och dansade pjäxdans, jag höll hårt i min cola med sugrör och tittade på hur glada ni var där på dansgolvet, du och mamma. Vi åt nybakade brötchen varje morgon och du lärde mig snabbt hur man alltid ska smuggla med sig en smörgås från frukostbuffén och ha som nödproviant i ryggsäcken, för man vet ju aldrig vad som händer där uppe på berget. Givetvis lärde du mig att spade, tändstickor, vatten och annat överlevandsmaterial alltid skulle finnas till hands.

Jag kommer att minnas dig från när du alltid ställde upp och hämtade mig från discon. Vi bestämde en plats där vi skulle ses. Problemet var bara det att vi aldrig hann ses på den där platsen, för du råkade alltid vara lite för tidig. Precis så där tidig, att du kom och ställde dig bredvid mig på dansgolvet, bara för att kolla läget lite men även för att ta del av festen. Jag ville mest sjunka genom jorden och det bubblade av irritation inom mig. Kunde inte förstå hur du kunde göra så mot mig. Idag vet jag att du bara gjorde det av kärlek och omtanke, du var så rädd att ngt skulle hända mig. Vid ett tillfälle var jag sen, och du hittade inte mig. Inom några minuter var polisen larmad, jag som bara hade missat en färja från Lysekil. 

Jag kommer minnas glädjen i din blick när jag berättade att jag hade träffat en kille som jag hoppades var den rätta. Du och Michael fann varandra och blev som bästa vänner. Ni två kunde prata och skratta på ett sätt som bara ni två förstod. NI kunde sitta i timmar, när solen höll på att gå ned i trädgården hemma i Grundsund och dela en flaska vin och äta upp hela ostbrickan när vi andra tröttnat och gått vidare ner till bryggan. Du gjorde så många försök att lära Michael lite om praktiska saker, om husunderhåll och annat. Men det slutade alltid likadant, ni skrattade och pratade... och till slut gjorde du allt själv.

Jag kommer minnas stoltheten i din blick när vi gifte oss här i Grundsund för ett antal år sen. Hur du höll ett rörande tal, där du berättade att du aldrig kunde somna - om du inte visste exakt var du var. Att du blev lugn, och kunde slappna av,  när du hörde att jag gick på grusgången utanför vårt hus. Undra om du någonsin visste att jag exakt kände likadant när du och mamma var iväg på ngn sen fest, och jag låg hemma själv och ar orolig över att något skulle hända er?

Jag minns hur rörd du varit varje gång du har hållt ett av dina nyfödda barnbarn i famnen. Hur du tryggt har vaggat dem, hur du har krupit runt på golvet och lekt med dem, ordnat utflykter och lärt dem simma  vid vår holme utanför Grundsund. Du har alltid funnits för dem och berättat för dem hur duktiga de är, gett dem precis lika mycket kärlek och trygghet som jag och Nicklas fått under vår uppväxt. Du körde barnen i skrindan längs bryggan, lyfte upp dem i flakmoppen eller lärde dem hålla i ratten när vi var ute med båten. 

Jag kommer minnas kvällen du ringde till mig för nästan 14 år sen och berättade att du hade fått cancer, prostatacancer. Det svartnade för mina ögon och jag trodde det värsta direkt. Jag vet att du även avvaktade med att berätta detta för mig, då jag var gravid och du var så rädd att min oro för dig skulle påverka barnet i min mage. Du har sedan den dagen kämpat var enda dag. Aldrig klagat på vården, på alla de mediciner du tvingats ta dagligen eller alla de provtagningar du tingades gå på. Du har varit så oerhört stark genom alla år av sjukdom. Du bestämde dig att fortsätta leva trots din sjukdom, våga uppleva nya saker och testa gränser.  

Jag kommer att minnas dig på vår holme, en bit utan för Grundsund. Varje varm sommardag fyllde vi båten och styrde ut över det glittrande havet. Du älskade när de salta havet stänkte på dig och du stod där i fartvinden och berättade alltid om vilket varvtal man skulle köra på, var alla grynnor låg och var bästa plats för förtöjning var. 

 Jag kommer att minnas dig sittande på de solvarma böljande klipporna, med en radio på ena sidan om dig, fikakorgen på den andra och med en dagstidning framför dig.  Lätt slumrandes när barnen smyger upp och häller en hink vatten över dig. Jag kommer att minnas hur du lärt barnen att simma i den lilla viken, hur du lärt dem om krabbor, tång och maneter och allt annat som hör västkusten till. 

Jag kommer minnas din entusiasm för triathlon, och hur du blev en stor del i min triathlonsatsning. Från rookie till att satsa på kvalificering till VM. Du var med mig hela tiden och gav stöd på tävlingar. Du var den enda person jag kunde ha bredvid mig på hotellrummet dagarna innan ett stort lopp, Du visste precis vad jag behövde förbereda mig. Du lät mig vara, du dubbelkollade allt och höll din arm runt mina axlar varje tidig morgon vi gick mot mot simstarten. Du inspirerades till att köra lopp själv, så en dag var du anmäld till sprintdistans. Du tränade och tränade och genomförde dina lopp, triathlon och vasalopp trots din sjukdom. 

Jag minns hur du stod med en stor bukettblommor och en flagga viftandes när jag kvalificerat mig till VM på Hawaii. Resan dit tillsammans med dig och mamma är ett minne som är mig så kärt. Jag är så glad och lycklig över att vi gjorde resan, att vi upptäckte Hawaiis öar tillsammans och hur ni sen bilade längs USAs västkust när jag var tvungen att resa hemåt.

Tävlingen på Hawaii och min prestation där hade aldrig gått utan stödet från er. Värmen kokade och vindarna blåste, och där ute längst bort från tävlingsområdet står du med en svensk flagga virad runt magen, vilt hoppandes och hejjandes när jag susade förbi på min cykel. Precis så som bara min pappa kan komma på att göra.  

Jag kommer minnas hur vi några dagar senare simmar i det kristallklara turkosa vattnet på jakt efter sköldpaddor och delfiner, och hur du helt plötslig börjar plaska vilt.. du blir så rädd för sköldpaddan som simmar under dig. Jag skrattar lite och ser ur du ivrigt tar dig upp mot stranden på jakt efter en kamera. 

Men detta är bara ett fåtal av alla minnen jag bär med dig, har så många fler som jag kan berätta om. Och det kommer jag att göra framåt för barn och barnbarn. För vänner och bekanta för att hålla minnet av dig vid liv.

Jag kommer att minnas dig i solnedgången, men en blomsterkrans runt halsen. Leendet är stort och når mig ända in i hjärtat. Din blick är full av liv och glädje. Det är varmt, vindarna smeker kinden. Syrsor spelar. Vågornas brus. Dofter från alla blommor vid strandkanten.

Det är någonstans där som jag tror att du är nu. Den där kröken, dit livets väg har fört dig dit. Den tog dig tillbaka till Hawaiis stränder.

Vi är så många som älskar dig pappa, Vi kommer alltid att göra det. Och jag lovar dig att jag ska göra allt jag kan föra att föra ditt liv och ditt minne vidare. 

Vi ska prata om dig varje dag,  vi kommer skratta och vi kommer att gråta. Men alla tårar är inte av sorg. Det är även av glädje som tårar trillar längs mina kinder. 

Av glädje att fått ha en pappa som dig. Jag är så stolt och lycklig över allt vi delat. Det kommer göra mig stark resten av livet.

Vi ses igen, pappa.