IRONMAN SYDAFRIKA, PORT ELIZABETH 2018

AFRIKA - skulle jag åka dit? Den frågan malde i mitt huvud under många veckor. Jag var anmäld till loppet sen en tid tillbaka, då jag gärna ville uppleva denna magiska tävling än en gång och för att jag inte kört ngn Ironman under hela 2015, så jag var sugen på att köra ett race tidigt på säsongen.

Men mitt i uppladdningen kom livet emellan, min pappa blev akut sjuk och det påverkade mig mer mentalt än jag kanske trodde inledningsvis. Jag märkte att oro är en riktig energislukare, jag hade svårt att finna energi för att pressa mig hårt på träningen samt även att köra de långa passen som krävs inför en IM start. Min pappa opererades akut, och det har varit en lång rehabilitering för honom - men han är på rätt väg och jag lovar er alla som läser detta, att min insats där nere i Afrika är bara en liten liten droppe av hans insats. Som han gör varje dag.

Efter samtal med vänner och träningskompisar så bestämde jag mig för att åka, kanske var det efter att jag haft ett bra samtal med Mikael Nordmark (Team Nordmark) som beslutet togs. Jag bestämde mig för att åka till Sydafrika, och leva lite. Känna att jag gör det för pappa - för er som känner mig väl, så vet ni att det finns en rätt stor tävlingsjäkel i mig. Jag vill prestera bra, men var inte övertygad om att en plats till Kona, Hawaiii Ironman VM var min målsättning. Mitt mål var att komma top 10. 

Veckorna innan avresa flöt träningen på bra. Timmarna i tvättstugan avverkades, sittandes på trainern med torktumlare på högsta för att simulera varma afrikanska vindar. Stirrandes in i väggen med musik på högsta volym. Jag kände att benen och flåset blev bättre. Många timmar i bassängen. Flera än vanligt. Den största förändringen denna våren, är kanske att jag inte hatar att dra på mig baddräkten längre. Det har jag att tacka Anna Rosén Rösiö (Simcoahen) för, hon har gett mig nycklar och tankesätt i simningen som hjälper mig framåt. Löpningen är vad den är, jag är ingen lättviktare men springer ganska jämt på mitt tjocka pannben och energieffektiv teknik.

Resan till Afrika kan kännas oändlig, Sthlm-Doha-Johannesburg-Port Elizabeth. 21 h senare, så landar jag och möts av vindar. Varma vindar. Timmarna på flyget slås ihjäl genom att sträckläsa och lyssna på Winnerbäck. Har även en tendens att sova som en stock och vakna upp lite för nära den som sitter bredvid mig. För andra gången bor jag på det lilla personliga hotellet Brighton Lodge och möts av kramar från personalen. Varm i hjärtat och trött går jag till mitt härliga rum med egen uteplats. Denna uteplats angränsar till fam Ericsson, Maria från Kalmar och Fredrik från Skåne, så det blir direkt härligt nördig triathlonstämning. 

 

Dagarna innan race går ganska snabbt. Att äntligen få cykla ute, att slippa dra på underställ innan löpning. Och känslan att dra på våtdräkten för att ge sig ut och simma. Magiskt, och just det där... att jag har "plågat" sig igenom den tråkiga träningsvintern hemma i Sverige gör att tacksamheten är stor och att få ge sig ut i de miljöer som jag älskar.

Uppladdningen innan gick bra, hade koll på cykel och andra prylar. Relativt bra känsla i kroppen inte speciellt nervös inför loppet. Kände att jag hade koll på banan, jag visste vad jag hade framför mig. Kände även att jag inte pressade mig själv lika hårt som när jag var här 2016. 

RACEDAY - Att sova innan ett lopp är svårt. Kroppen är som en tickande bomb som bara vill ge sig iväg. Jag känner mig helt klar med att vila och ligga stilla. Men trots allt ska timmarna i sängen göras. Insnodd i lakanen, öronproppar långt instoppade och slutligen ringer kl 04.00. Frukost får jag knappt i mig, en rostad smörgås och lite kaffe. Thats it. Har packat en banan och powerbar att traggla med med under tiden som vi går mot start, kompis Kalle och hans pappa. 

Den tidiga morgonen i Afrika, fågelsång, ljumma vindar och en stämning som succesivt växer sig starkare ju närmare startområdet vi kommer. Äntligen är det dags, vet inte om känslan att se alla andra nervösa athleter gör mig lugn eller om det är det att min cykel har mått bra under natten och mina transitionbags är i ordning. Kollar igenom allt, pumpar upp däcken till 6,5 bar fram 6,8 bak. Tiden går, dags att ställa sig i den långa toakön. Göra det som måste göras innan start. På med våtdräkten, vaselin överallt och ner mot start i gott sällskap av Lisa, Jocke och Sanna. Vi kramas, ger en puss på kinden, en spark i rumpan.. allt som det där som kan hjälpa en kompis framåt och ge lycka under dagen. 

Soluppgången, afrikaner som dansar barfota på stranden och sjunger, speaker som påannonserar hur långt det är kvar till start. Jag är helt lugn. Har nu helt stängt av min funktion för att prata med ngn annan, är djupt inne i mig själv och mina egna tankar. Jag befinner mig där på starten, på sandstranden med alla andra - mina tankar är med familjen, om viljan att leva livet fullt ut och tänja gränser, om att tro på mig själv och min konserverade styrka.  

Simstarten är sk beach entry där 10 personer släpps i var 10 sek, lugn och fin start och man kommer iväg utan gruff och bråk. Vågorna är stora inledningsvis, men jag hittar snabbt min pace för att hålla andingen kontrollerad och inte drabbas av panik. Jag vill hela tiden ligga mitt i fältet för att få hjälp med navigeringen, vid två tillfällen brister dock detta och jag hamnar för långt ut på kanten och får ta en stor omväg till den ena bojen. Metodiskt matande med armarna, kontrollerad andning och det känns helt ok. Boj för boj, meter för meter, våg för våg - jag närmar mig simuppgången. 3,8 km ++ är avklarade, känslan av fastmark är underbar. 1.19 h (7 min bättre än förra gånen) Äntligen!!! Nu får jag cykla. 

T1, inga konstigheter, racedräkten har jag på från start men jag dra på mig ett par cykelbyxor över. 18 mil ska avverkas på dåliga vägar, det finns inte en sekund de kommande 5.30 h som du kommer att sitta still och njuta. Som det inte känns som allt i kroppen behöver surras fast, med extra mjuka brallor gör det färden lite enklare.

Ut på cykel. Det här har jag längtat efter. Varenda pass där hemma är just för det här. För att få känna fartvinden i håret, höra hur växlarna tickar samtidigt som flåset och musklerna jobbar för fullt. Känna dofter, uppleva hur havet möter mig när jag kommer bort mot kuststräckan. Känslan om att vara stark då jag cyklar om en hel del. Jag älskar detta. Jag känner mig oerhört levande. Oerhört glad. Och knappt trött. 

Allt går bra ända till jag blir attackerad av getingar. Två av dem sticker mig och jag får stanna för att se över vad som hänt och försöka dra ut taggarna. Lite rädd blir jag då jag inte vet vad det är som bitit mig Finns det gifta getingar i Afrika? Varför har jag inte läst på i boken om flygflän på andra sidan jorden? Det svullnar upp.. kommer giftet att sprida sig snabbt? Fan. Jag måste till ett sjuktält. Trampar på och vid nästa aidstation slänger jag cykel åt sidan och rusar i sjuktältet och förklarar flåsande. Får smärtstillande antihistamin salva och en tablett att ta med. Ingen fara. Iväg igen.

Sen rullar det på, vinden suger kraft. De sista 4,5 milen är allt annat är en dans på rosor. Vinden går rakt emot och det känns som att man är Mannes kompis, ni vet han som äter bananer och cyklar för fullt men står ändå still. Trampar på.. allt jag har i ren frustration för att få de 18 miljen gjorda. Bike på ca 5.35h. Så här i efterhand kanske jag trampade på lite för mkt för att kunna springa bra. 

.

Dags att springa, kände direkt när jag hoppade av cykeln att jag var helt yr. Fick bitvis gå i T2 vilket jag aldrig brukar göra. På med löpskorna, solglas och keps. Greppar en flaska med Resorb. Måste få i mig energi utan att få kväljningar. På cykeln fick jag detta så fort jag försökte få i mig gels, så fick kämpa för att svälja vilket gjorde att energiplanen brast helt. 

Ut på löpet. Yr. Måste hålla i kravallstaketet. Tänker... det är kört, jag måste nog kliva av. Asfalten ser väldigt hård ut. Och varm. Ska nog undvika att trilla rakt ned i den. Fötterna rör sig men jag har ingen kontroll, tänker att jag ska ta mig till första vätskestationen 1 km bort. Till dess trycka i mig min flaska med vätska. Kommer dit. Iskalla svampar, vatten, cola och lyckas få i mig två gels genom att hålla för näsan. Ok, 5 min till. Springa. Se efter hur det känns. Utvärdera. Bättre. Jag klarar 5 min till. Fram till nästa station, samma sak där iskalla svampar, cola och en gel. 5 min till. Det känns bätte.

Tror faktiskt att det här kan kallas löpning. Och någonstans efter 5 km så känns det som at det fungerar. Bara att mata på nu, trots att det går långsammare än jag vill så är känslan bättre. Blåsor under fötterna gör att varje steg är som att gå barfota på solvarma klippor utanför Grundsund. Brännande. Men vad tusan, när är det ju bara 30 km kvar. Just do it. Måste iallfall springa bort till bästa hejjarklacken en bit bort som bestod av Kalle familj, Fredrik Eklunds familj samt Åsa Jönsson (love you all) . 

25 km kvar. Kalla svampar, över huvudet. Hör grymma Lisas ord i bakhuvudet "tänk på att det vattnet är smutsigt, det ska inte vara nära ngn slemhinna".... Öh, det går så där. Känslan av det iskalla vattnet -rinnande längs ansiktet, kroppen är.. helt ljuvlig. Löpningen känns ok efter den vidriga starten, 10 km kvar och någonstans där så känner jag att nu får detta vara slut. Jag är hungrig. Jag vill stanna.

Så sista 10 km var nog mina snabbaste. En känsla av att nu håller det, kommer inte dala ned i asfafalten pga värmeslag, energibrist eller att getinggiftet spridit sig i hela kroppen. Nu kör du. 

Mot mål. Trött. Springer för fullt. Orkar inte ens le eller sträcka armarna i luften. Mina kompisar som följde mig på live TV... undrade direkt, är hon missnöjd... Ledsen? 

Inte alls.. bara helt slut och dränerad på kraft. Det bubblar inom mig, men jag har inte riktigt kraft att visa det. Glad och rörd över det jag gjort under dagen. Jag fixade det. Inte på min bästa tid, inte min bästa placering - men endast 8 min sämre än när jag var i Afrika 2016. Med träningspass som endast varit inomhus och upp till 2,5h så hade jag inte kunnat begära mer. Dock bör tilläggas att många av dessa pass har hög intensitet, och dessutom har jag under några veckor tränat två gånger per dag.  4.01 på löpningen. 

Kom 5a min AG, tiden slutade på 11.09 h Det visade sig vara EN placering ifrån att kvalificera sig till Kona, Hawaii. Snubblande nära. Trodde inte att jag skulle vara så nära en slot.. så jag hade inte tänkt så mkt på det, men när jag väl blev det så bubblar tankarna upp. Ska jag åka dit om jag får en plats?! Jag var inte säker.. men jag behövde inte fatta ett belsut. Blev first looser, vilket kändes helt helt ok. Jag kommer tillbaka då jag är riktigt hungrig efter en slot, precis som jag var 2016.

Det här med att köra en Ironman, det sitter så mkt i huvudet. Det är sällan som man har en hel dag med sig själv, en dag när man knappt pratar med någon. Man är djupt inne i sina egna tankar. För att få tiden att gå behöver jag sysselsätta huvudet med tankar som ej rör loppet. Musikutmaningen - kan jag komma på flest Lundell låtar och sjunga dem tyst för mig själv, eller är det Kent som vinner? Tog många mil att reda ut detta. Lundell vann. Inte konstigt efter alla konserter med honom.

En annan tanke grej- alla namn på nummerlapparna. Vad är min första association när jag läser namnet? Mark.. Mark Levengood, Amir - grymmaste cyklisten som jobbar på ÅF, Eve- det fick bli Eva min trygga smarta vän.. osv. Många personer fick sina tankar från mig, allt från kändisar till gamla klasskompisar, till familjen, kollegor och förebilder.

Jag kan ju vara lite av en ensamvarg och kan verkligen uppskatta de där timmarna på tävlingen när jag bara får vara med mig själv. Och när man varit det tillräckligt länge, och når mål.. just då älskar jag alla i min omgivning, alla som skickar ett sms eller skriver en rad, kompisar som precis som mig haltar runt i Athletes garden på jakt efter mat, familjen som ringer och gratulerar, eller hotellvärden som hjälper mig med att tvätta av cykeln. Hjärtat är stort en dag som denna. Euforin över livet, viljan och kraften. Glädjen att få vara i ett sammanhang som jag älskar, med likasinnade. Tacksamheten från min fina familj som låter mig komma iväg på dessa äventyr.

Stolheten över att kämpa lika mycket som pappa och tänka på honom när jag går i mål.