FARS DAG

Det är så vackert när löven faller.

Just den meningen från min pappa, sittandes i köket med en varm kopp the i handen. Barnen som springer runt i huset, ivrigt letandes efter saker till träningen. Stojig lek pågår med en kompis och hela trädgården har förvandlats till en hästgård. Vår lilla vovve sover tryggt på golvet bredvid pappa.

På spisen står middagen förberedd och puttrar. Det slamrar när den evigt fulla diskmaskinen ska tömmas och dukningen tar sin form.

Sättet som han leker med barnen och stunden senare slumrar lite i soffan. Det är så fint på något sätt. Allt är så självklart, inget är konstgjort. Inga dyra middagar på lyxiga krogar, festkläder eller jippon hade gjort mig gladare för stunden. Vardagen på riktigt. 

Denna vackra sprakande årstid ute, och min pappa som kämpar med rehab efter en sjukhusvistelse, på det envisa sätt som bara han kan. Hur han får saker att te sig självklara trots att han är något begränsad för tillfället. Så som han alltid har gjort, på gott och ont. När jag var yngre kunde det göra mig galen, det där envetna sättet. Nu ser jag det som en otroligt bra egenskap och som jag värdesätter högt. 

Den 23 jan 2018 insjuknade pappa hastigt och opererades akut med oviss utgång gällande rörlighet. Läkarna var osäkra om han skulle kunna gå igen. Men envisheten. All träning som gjorts tidigare och byggt pappa stark gjorde att han återhämtade sig. 

Dag för dag lite starkare, ett steg i taget. Jag har inte hört pappa gnälla en enda gång. Inte en enda gång, trots att livet ändrades hastigt, han som bara några månader tidigare deltagit på triathlon i Kalmar. Pappa har bara vart tacksam över alla läkare, sjuksköterskor, chaufförer, vänner och andra som hjälpt honom framåt och bli stark igen. Och han är oerhört stark och målmedveten. 

Min pappa som tillsammans med mamma uppfostrat mig och min bror på ett kärleksfullt och bra sätt. Vår barndom var så där fin, glad och varm. Härlig på alla sätt och vis. Förutom att det alltid var lite för kallt i duschen då varmvattnet hade en viss tendens att ta slut, eftersom varmvatten beredaren var av absolut minsta slag. 

Det finns så många minnen, en del tydligare än andra.

Minns när jag skulle övningsköra och pappa ville visa mig på sitt militära sätt hur allt skulle gå till, det var inga genvägar och tillslut visste jag allt om "feldisponerade" kurvor och hur man ska motorbromsa för extra komfort. Hur man ska lägga en liten grej i bilen så man kan slå sönder rutorna inifrån om man hamnar i en situation där det krävs.  Nu de senaste åren har han gått all in på att lära barnen köra båt..

Minns även när jag fick hundra motorstopp på bilfärjan mot Lysekil och inte kom av, hur jag skrek i panik att pappa skulle byta plats med mig och köra av bilen. Men icke... så vi fick åka en vända till med färjan, samla krafter och sen lyckades jag. Allt det där känns som igår.

Pappa i ett nötskal - han körde mig till de få discon som jag gick på, dock glömde han ofta att meddela att det innebar att han satt kvar i bilen och sen dök upp där mitt på dansgolvet eller stod kvar på parkeringen hela långa kvällen. #pinsamt. Först nu förstår jag att jag troligtvis kommer agera likadant.

I stallet var det alltid pappa som var pinsam medan mamma snällt hjälpte till med allt jag behövde. Pappa ställde krav och ville alltid dela med sig av sin stora hästkunskap. Tydligt och högljutt, inte alls kul, speciellt inte när man tycker att han var helt fel ute emellanåt. Men så otroligt mkt tid, enorm glädje och svåra stunder vi alla har delat i stallet. 

Minns även alla våra skidresor till alperna, hur han och mamma åkte skidor som galningar i grällt färgade jackor. De var ju trots allt reseledare, och då skulle man ju synas ordentligt. Problemet var bara att pappa ville bära denna jacka året runt vilket gjorde att han såg ut lite som en julgran. Och det har ju satt i lite, även när han tränat de senaste åren har han tränat i de mest grälla tshirtar som går att finna. Men han har tränat, och det tror jag har varit en av de faktorer som gjort att han har återhämtat sig så pass bra. 

Sen har vi ju såklart, Gullmarsloppet, en löptävling när man går på gymnasiet. Drygt 10 km ska avverkas, jag var den enda på hela skolan som hade en cyklade supporter med mig sista km.. och som så ivrigt hejjade att jag jag sprang upp i ledning och vann - iof låg jag tvåa hela loppet och var rätt nöjd med det.

Alltid vid min sida för att stödja all idrott. Spelar ingen roll om det varit på hästryggen, med löparskor, triathlonprylar eller swimrun. Alltid tryggt bredvid och hejandes. Kontrollerat allt och kollat upp saker och ting. Säger jag att jag behöver ny cykel, så har jag två timmar senare tio mail om olika cyklar som kan vara bra för mig, garanterat ett "bäst i test" resultat från ngn tidning. Han som närstuderat och gått igenom allt i detalj innan en tävling, som på bilden nedan när han noggrant går igenom ett sjökort för att vi ska optimera en simsträcka under en swimruntävling. 


Min ständiga mascot som hänger med på allt, som peppat mig till att drömma stort och våga satsa på det jag vill. Som funnits med på väg mot ett av mina stora mål på senare år, VM på Hawaii. Jag lyckades kvala till Hawaii, och oklart om mamma och pappa blev gladare än mig. När jag kom hem från Afrika där jag kvalat, hade han åkt tåget upp från Gbg för att möta mig på Arlanda med en blombukett. Väl till Hawaii så åkte vi allihop, vilka fina minnen från dessa veckor. Att ha dig och mamma därpå plats ger mig finare minnen än medalj och tider från loppet. 

Först nu kan jag inse hur mycket tid, kraft och engagemang pappa och mamma la ned på mig och mina hästar. Så oändligt många timmar i stallet, så många oerhört tidiga mörka mornar och sena kvällar, till och från tävlingar över hela landet. Hur de jobbade hela veckan lång med aldrig tvekade att ställa klockan på 05.00 en lördag eller söndag för att köra mig och hästarna på ngn tävling. 

Emellanåt var det en väldigt tjurig tjej då det inte gått bra på tävlingarna.. och då skylldes allt på de två som gjorde alltid ställde upp för mig. Inte det bästa sättet att visa tacksamhet på... 

Fast ofta var jag sprudlande lycklig över framgång och jag tror alltid mina föräldrar sken ännu mer än vad jag gjorde. Då tog jag mer eller mindre allt för givet, det var väl självklart att lägga all tid och pengar på hästarna?

 Nu när jag själv slits mellan barnens aktiviteter och  träningar, passa tider och hålla koll på alla saker, anmäla i tid och vara den kloka föräldern som stödjer men som samtidigt blir så där galet glad när ett mål görs... nu inser jag verkligen allt de gjort för mig. 

Som morfar har pappa alltid lekfullt tagit hand om barnen. Gett kärlek och klokhet, kör runt dem på flakmoppen och visat hur man skalar räkor och fiskar hummer. Han som alltid fixar och trixar för det bästa för mig, för min familj. 

Han som ska lära alla från grunden, oavsett om det är att göra upp en eld på en öde ö, eller hur man signar upp sig för att få bästa gratis prenumationen på en tidning. Och så klart alla de där tilläggningarna ute med båten, när det egentligen är lite för mkt sjö eller lågt vatten,  men pappa bara bestämt sig för att det ska gå. 

Och sen en stund senare har han lyckats lägga båten på bästa sätt, och minuten senare springer barnen runt på de solvarma klipporna, lekandes och sjungandes. Precis så som det ska vara. 

Finns så mycket fina stunder att minnas. Som är så nära mitt hjärta. Och det kommer komma ännu fler, mitt hjärta blir aldrig fullt. 

Älskar dig pappa.