NÄR ETT ÖGONBLICK SÄGER ALLT

När ett ögonblick säger allt

Alla familjer ställs inför olika livsöden och händelser, inget av dessa tillfällen går att jämföra med varandra, inte heller de känslor som påverkas hos gemeneman. 

Det går inte heller alltid att förstå vad dessa stora händelser får för inverkan på livet, hur de påverkar våra beslut och vår framtid. En del familjer drabbas av svåra trauman som är svåra att begripa, andra följer livets gång. Oavsett så går det aldrig att acceptera eller förstå när någon blir skadad eller livet ändras till följd av en olycka eller sjukdom. När någon vi älskar påverkas och då livet får en oönskad effekt.

Häromdagen nåddes jag av ett telefonsamtal, min älskade pappa hade trillat nedför en trappa. Ambulanshelikoptern hade hämtat honom. Denna knapphändiga information, räckte för att jag skulle se det absolut värsta framför mig. Hur pappa var så svårt skadad att han kanske inte skulle klara sig.

Jag kom iväg snabbt till Arlanda och lyckades boka ett flyg med några minuters varsel. Precis innan vi lyfter fick jag info från Näl (sjukhuset i Trollhättan) vilket ligger närmst till från Grundsund, att han var på röntgen men att de kunde inte säga ngt mer.

Med tårarna rullandes nedför kinderna lyfte planet mot Landvetter. Så många tankar, så mycket ovisshet och en oro som höll på att gnaga sönder mig. Med svullna ögon och dimmig blick kom jag in till Göteborg. Jag hade nu fått info att pappa skulle opereras på Sahlgrenska. På några enstaka timmar har vården gjort allt för pappa.

Med ett snabbt agerande av mamma efter det att pappa trillat, kunde ambulans från Lysekil och helikopter sätta fart mot Grundsund, till detta även akutvårdarna i samhället som består av utbildade brandmän. Tillsammans fattade de beslut om att flyga pappa till Näl. Med gemensamma krafter lastades pappa först på ambulansen som körde upp till helikoptern som stod på fotbollsplanen. Med hjälp av starka killar från Grundsunds styrkan går allt snabbt och smidigt och helikoptern kommer iväg. Landar på Näl, snabb röntgen och ännu snabbare beslut av akutläkare - pappa ska opereras på Sahlgrenska i Göterborg, minst 1h bort med ambulans... så pappa lastas in och ambulansen åker iväg med blåljus. Väl på Sahlgrenska sker snabb operation, med hjälp av fantastik kärlkirurgi kan proppen som utöste fallet tas bort.

Så när jag når Sahlgrenska är pappa redan inskriven på avdelningen och opererad. Jag vill bara se honom, jag fick samtalet  kl 11.00 och nu är kl 14.30. Tårar av oro och minnen. De senaste timmarna har så många fina minnen med pappa spelats upp framför mig. Saker vi delat genom livet, stunder av glädje, stunder av diskussioner, stunder av seger och stunder av att aldrig ge upp trots att det inte går som man tänkt. Stunder om att alltid kämpa vidare. Alltid.

Alla stunder vi delat har spelats upp i olika miljöer, på gnistrande alptoppar, på soldränkta klippor, guppandes i båten, i stallet och på triathlontävlingar som min ständiga supporter. Med något av barnen i famnen, pappa meckandes med ngn pryl eller med en öl framför grillen. Alltid på gång.

Alla dessa stunder, utspridda under 45 år. Så många ord vi delat, så många stunder med varandra.

När jag når pappa ligger han blek och medtagen i sjukhussängen - han halvsover, jag närmar mig sakta trots att jag bara vill slänga mig runt hans hals. Jag säger "Pappa jag är här nu" och han öppnar ögonen och tittar han på mig.

Den blicken. Den sekunden. De tårarna. De sa allt.

Fångade in 45 år i en sekund. Oändlig kärlek och trygghet.

En stund senare lägger jag märke till hur pappa kan slappna av, hur hans oro och chock lägger sig. Med min hand runt hans ser jag hur hans återhämtning påbörjas, hur ansiktsförlamningen släpper och orden sakta hittar sin väg  tillbaka. Något enstaka "ja" blir till ord, längre och fler i följd. För varje timme som går så blir det bättre och bättre. När jag går där ifrån för dagen, har han skrattat med hela ansiktet. Vilken lycka.


Pappa har återhämtat sig otroligt bra på bara några dygn, fått tillbaka rörlighet och tal på ett lovande sätt. Jag och hela familjen är otroligt tacksamma och övertygade om hans goda grundfysik har gjort detta möjligt, och kommer hjälpa honom vidare i rehab.

Vården får mycket kritik dessa dagar och jag är inte helt insatt i politiken och vad som händer, men en sak är jag säker på -att det trots var många inblandade med olika ansvar och avdelningar, så fungerade det på bästa sätt. Hur beslut fattades snabbt och hur det fanns resurser. Jag vill framföra ett varmt tack till alla som hjälpte pappa och som nu ger honom fin eftervård. 

Pappa har spenderat en lång tid på avdelning 53 på Näl, och vi alla är så otroligt tacksamma över den fina, trygga och värdiga vård och hjälp han får. Det finns tid, omtänksamhet och utrymme för att se varje person i ögonen och lägga en trygg hand på axeln. Pappa uppskattar enormt hur han blivit omhändertagen, och vi anhöriga vet att han är i trygga händer då vi går från sjukhuset för dagen. 

Slås även av all den värme, omtanke och hjälpsamhet som växer sig stark i ett litet samhälle som Grundsund. Den är påtaglig och alla jag möter i Grundsund, ber mig hälsa till pappa, andra erbjuder sig hjälp till mamma som precis opererat sitt knä. Det gör verkligen hjärtat varmt. 

Så alla ni där ute. Håll hårt i de ni älskar. Umgås med de som betyder något för dig, gör saker som gör dig glad. Ta vara på alla tid som ges. Så enkelt att säga, men inte alltid lika lätt att förverkliga.  

Jag minns fortfarande att jag stack ut och tränade när svärfar skulle komma förbli och lämna julisar för några år sen, han var sjuk men jag visste inte att det var så illa. En vecka senare somnade han in. Ångrar den där löpturen, det hade varit fint att få se honom den där kvällen.

Så alla vi har olika öden med oss, men låt det aldrig begränsa dig.

Vi kan inte veta vad som händer imorgon, men en sak är iallfall säker och det är att jag kommer försöka göra det bästa av den dagen som gryr om några timmar.

Älska. Lev livet fullt ut och våga göra allt du drömmer om.