DEN FÖRSTA SOMMAREN UTAN DIG

Den 2 mars trodde jag aldrig att det skulle kunna bli grönt ute igen. Att blommorna skulle blomma så där som Ida sjunger i sin sommarvisa.

Att dofter från hägg och syren skulle spridas med vindpustar precis när sommaren är i antågande. Eller att jag skulle kunna se björkens lätta löv dansa i takt med vinden.

Jag trodde bara att det skulle vara mörkt och kallt resten av året. För det var så det kändes inuti mig. Jag kunde inte se att det fanns någon ljusglimt längre bort i tunneln. När jag förstod att pappa hade somnat in och jag finner mig själv ståendes med handen framför munnen för att hejda mitt skrik, och hur jag vankar fram i natten och slår i väggen. Det var då mörkret kom. Den urlakande gråten som kändes som hela huvudet och kroppen dränerades på kraft.

Känslan av att inte orka något eller ens vilja se sig i spegeln. Hur jag undvek allt som fick mig att se min egen spegelbild. Jag orkade inte. Sminkade mig till slut utan att titta mig i spegeln, borstade håret utan att se hur det blev. Orkande inte se det trötta ansiktet, med pappas blåa ögon och med rynkor i antågande.

Men nu sitter jag här i trädgården och det grönskar. Hela trädgården står i full blom. Det är glada barn ute på gatan, som kommer springande in i trädgården och vill ha glass. Deras skratt och liv smittar av sig. Jag känner värmen, från solen och från deras sprudlande barnsliga naiva sätt.

Kommer på mig själv, det blev grönt. Livet fortsätter. Det är tommare, det är tystare. Men jag är här, och jag kan fortsatt göra min val vad jag anser är det bästa av livet. Så jag försöker, varje dag att göra den till något bra. Kan jag glädja någon annan så försöker jag göra det, eller kan jag glädjas av någon annan så tar jag det till mig. Ger och tar allt efter vad jag förmår.

Vad vill jag göra under mina dagar här, vad vill jag fylla mina vardagar med. Vad är de där sakerna som får mig att bubbla av skratt igen, som får mig att känna mig levande, eller som får mig att känna mig ung igen?

Det slår mig att minnen är en del av det som bär mig framåt. Som jag ser tillbaka på, där jag kan finna kraft och inspiration, trygghet och ro. Känna viljan att skapa den för våra barn, för min familj - allt de där pappa och mamma gav mig under mina år, då småbarnstiden var förbi det är då min minnesbank flödar över av minnen.

För mig kommer det många minnen kring denna årstid. Varma dagar när vi var ute med båten, sprang nakna längs de solvarma klipporna och åt de där fantastiska brödet från det lilla bageriet i Grundsund.

Grundsundskakan, och äpple/päronknytten - något som inte går att finna någonstans. Smaker jag vill uppleva igen med recepten finns ej att få tag på.

Svettiga ridstövlar som lät lite i varje steg, myggbett och vild galopp över blomstrande ängar i Svallmo, där min ridlärare bodde och hans mamma alltid bjöd på saft när vi kom förbi. Henrik, killen från Halmstad som pratade så där härligt - jag var övertygad om att jag skulle gifta mig med en kille därifrån, blev det inte Henrik eller Per Gessle fick det väl bli någon annan.

Midsommar på Flatön med vår släkt. Hur mamma och pappa alltid var lite stressade innan vi skulle åka iväg, och hur vi alltid stannade vid en åker där det växte blåklint. Min mamma var så noga med att jag skulle ha det i min krans. Det hörde midsommar till sa hon alltid. Hur vi kom fram och stim och stoj redan var igång. Stora som små, överallt i de gamla husen med lågt tak som hör till torpet till. Blommor som plockas på ängen med alla mammor medan papporna tar hand om det helstekta lammet som tydligen måste snurras hela tiden.

Vi binder kransar, dansar och sjunger. Åker in och ut där i ringen. Prästens lilla kråka och hoppande små grodor. Den kliande kransen åker ned runt halsen men jag hoppar vidare. Kolasnören och klubbor. Grillat kött och potatissallad. och snart därefter måste jag nog ha somnat, men jag gissar att festen inte tog slut då.

Så just nu, känns det så viktigt för mig att skapa minnen tillsammans med baren. Att göra de där sakerna i vardagen som sticker ut lite, att vara med i dem i det som händer, och att uppleva saker tillsammans. På nya outforskade platser. På invanda kära platser. Men att försöka hänga med i deras tempo och göra saker som utvecklar dem och stärker våra band.

Jag kan se tillbaka på de senaste åren, då jag tävlat en hel del i triathlon, ständigt på jakt efter fler träningspass eller en uppåtgående formkurva. Ständigt på jakt mot ett mål och en tävling som skulle ta mig lite närmre min dröm. Vet inte om jag var självisk när jag försökte uppleva så mkt på egen hand genom att nå resultat på tävlingar. Samtidigt känner jag att just de där tillfällena av framgång har skapat mig lite till den jag är, och kanske även gett mig möjlighet att stå tryggt och stadigt när jag inte tränat och varit hemma.

En sak är iallafall säker, och det är att denna sommar kommer att te sig så annorlunda för mig, för oss. Alla tidigare år när jag bott i Stockholm så har jag räknat dagarna till årets avfärd mot sommar Grundsund. "Jag trivs bäst i öppna landskap" har gått på repeat på väg ner mot Grundsund. Högt och falskt har jag sjungit med i varenda ton.

Men i år tar det emot. Bilen är packad. Och all packning noga planerad för barnens alla veckor på kusten. Vi styr västerut imorgon. Men jag känner inte den där känslan som jag brukar. Det kommer bli så påtagligt tomt där i trädgården. Pappas solstol gapar tom. Det är ingen som är ute och meckar på uteplatsen. Det kommer inte vara någon som ber mig fylla på extra dunken till båten varje gång vi åker ut, eller påminna mig om att allt överlevnads material finns i facket till höger - om nu inte Sjöräddningen kommer fram om vi skulle behöva dem. Det kommer inte vara någon som traskar runt i ett par slitna shorts och vagabondskor med hälen intryckt så det blivit ett par tofflor. Det kommer inte vara någon som äter frukost i timmar, dricker sitt the och bläddar genom högen med tidningar och har teorier om det mesta.

Det kommer inte vara någon som dricker rödvin och äter ostkex efter ostkex där i trädgården, just innan glass och kaffe ska serveras. Det kommer inte vara någon som kollar att glöden är perfekt innan vi börjar grilla. Det kommer inte vara någon som skrattar så högt så grannarna undrar vad som händer.

Men, det kommer vara så tomt.

Mamma är där, och det är härligt och så klart skavi tillsammans göra det bästa möjliga av denna sommar. Vi ska försöka leva lite extra för pappa. Varje dag och sekund. Ta tillvara på det vi kan. Mormor kommer nu få skapa sitt med barnbarnen utan att morfar gör anspråk på dem - det kommer att bli bra.

Men det kommer vara stunder då jag måste klättra upp på berget och skrika och låta tårar trilla. Torka dem sakta och minnas dig precis som du var. Gå hem och ge barnen den där kramen som du skulle gett dem om du var är. Om du ändå var här.

Om du var här, då skulle allt vara så mycket lättare igen. Om jag bara fick hålla dig i min famn igen. Höra din röst och ditt skratt. Se dig leka med barnen.

Jag ska, jag lovar. Jag ska leva för dig och göra alla de där sakerna du hade velat göra i sommar. Vi gör dem för dig. Älskade Pappa.

Nu åker vi mot ditt Grundsund. Jag ville så gärna att du skulle få somna in på den plats du älskade mest. Det blev inte så. Änglarna kom och hämtade dig innan vi hann flytta dig. Men du kommer att vila på en plats där solen alltid skiner.

Barnen längtar till Grundsund och efter dig,  men de kommer springa på klipporna och bada för dig. Äta glass i stora lass och du är med oss. Var enda liten sekund. Var enda litet andetag. Och du är där i snäckorna och saltet, i vinden och det glittrande havet. 

Gud vad jag saknar dig pappa.