Ö TILL Ö 2017

Ö till Ö 2017

En dag att minnas resten av livet. Låter kanske lite klyschigt men så är det faktiskt. Att möta naturens krafter just denna dag samtidigt som man pressar sig själv långt bortom tidigare äventyr. Det gör att jag känner mig mer levande än någonsin.

Naturens lagar gäller och vi ska göra allt vi kan för att ta oss över de 26 öar i Stockholms skärgård som banan består av. 10 km sim och 65 km löpning. 

Jag ska ta dig igenom min, eller vår - min och Robbans måndag den 4e september. Känslan i swimrun är speciell eftersom du gör den tillsammans med en lagkamrat, för mig som alltid sysslat med individuella sporter ger det en helt ny dimension. Dels att dela upplevelsen - tröttheten och euforin, men även att känna en stor samhörighet och styrka i den andra personen. För mig är det orange bandet mellan mig och Robban lika med trygghet. Jag vet att han är där, hur trött jag än blir. Hur ont jag än får eller vice versa så kommer vi finnas för varann under detta långa lopp.

Med ganska kort varsel fick vi en plats till loppet. Jag tvekade aldrig - klart jag ville köra, trots att jag inte tränat specifikt för detta långa lopp. Jag vet dock att min grundnivå är rätt ok, har erfarenhet från tidigare lopp och hoppades att det skulle räcka hela vägen mellan Sandhamn till Utö. Avsaknaden av distanspass gjorde mig givetvis lite nervös men jag har stark vilja och såg hela loppet som en upplevelse istället för ett lopp där jag var tvungen att prestera. 

Nåväl. Dagen innan start åker alla deltagare gemensamt ut till Sandhamn för racebreifing och middag. Det är en stor samhörighet hos alla deltagare och det kramas och skrattas överallt vid kära återseenden. Allt detta blandas en stor dos av nervositet och fokus inför den kommande uppgiften, racet dagen efter. Det stora samtalsämnet är vädret, hur mkt kan det blåsa utan att tävlingsbanan ändras? Från vilket håll kommer vinden, var är vågorna som störst, hur nedkylda blir vi i vattnet osv. Under race breifing av racedirectors Mats och Micke så har de beslutat att köra loppet som planerat trots tufft väder. Det som ändras är en av cutoff tiderna, då de vill öka säkerheten på det sk. Grissimmet långt in i loppet.

Kl 04.00 ringer väckarklockan. Vanligtvis brukar jag sova oroligt natten innan ett lopp, men just denna natt sov jag som en stock, hörde inte ens Robbans omtalade snarkningar. Frukost, deltagare med flackande blickar och gäspningar över allt. Stirrade blickar och peppande ord. För mig är frukosten mest ett försök att få ner något. Jag är glad för allt som inte ger mig kvälningar. Lyckades med en skål yoghurt, flingor och en nötcreme. Jag vet dock att maten dagarna innan har gett mig energi som jag kommer ha nytta av.

Tiden tickar iväg och vi gör oss beredda för start, kontrollerar utrustningen en sista gång, smörjer in oss med vaselin och räknar gels, tillslut öppnar vi ytterdörren. Där tar naturen emot oss av sitt hårdaste slag. Stormkänsla i vindbyarna och regnet slår mot ansiktet. Bara att försöka hantera denna situation precis som alla andra deltagare. Jag vet att det kommer bli en kall dag för mig, då jag är väldigt lättfrusen. Jag har därför merinoulltröja och är även noga med att allt nära kroppen är av samma material. Använder även neoprenhuva samt tjocka inlägg i strumporna för att ge värme och flytkraft. 

Kl 06.00 står vi alla uppställda utanför Seglarhotellet på Sandhamn. Kramar och high five utdelas, uppmuntrande ord och pepp hörs på olika språk. Helikopter hovrar över oss och regnet fortsätter falla. Skottet går, och äntligen kommer stunden som vi alla längtat efter. Äntligen är vi igång mot Utö. Nu är det bara att ge allt man har tillsammans med sin teamie samt fatta rätt beslut längs loppet.

Första löpningen på Sandhamn minns jag knappt, det ända som finns i mitt huvud är den första simningen på 1750 till Vindalsö. Om man inte har vaknat innan.. så gör du det definitivt under denna simning. Det är mörkt, allt är grått och känns kallt. Jag tänker på en mjuk säng, stort fluffigt duntäcke och en kudde att puffa till lite extra. Men all de där får vänta.. nu ska vi simma. 

Robban ligger först och navigerar som en kung. Jag kämpar bakom för att inte slå in i honom för ofta pga vågorna som gör att vi kommer i otakt. Huvudet är tomt, förutom att jag räknar. 1-100, och varje gång jag når 100 så vill jag ha en känsla av att vi är närmare uppgången. 

Vi når land och det gick bättre än jag anat. Löpningen inleds och på de första öarna är det mest bergsklättring, hasning och balansering och så fortsätter det.. Efter några öar blir jag som en zombie och tänker knappt på vilken ö vi befinner sig på. Det ena som gäller just nu är första cutoffen på Rumarö, kl 09.00. På väg dit står en favorit och tidigare teamie Johanna och hejjar på oss (hon fick tyvärr hoppa av loppet pga förkylning). Vi passerar och får massa kärlek från funktionärer och energin fylls på. Vi matar på vidare. Nu är siktet inställt mot nästa cut, 11.15 på Nämdö. Eller lunchstället där det serveras mer mat än på andra stationer. Inga konstigheter att ta sig dit, bra energi och bra fart. Vi ligger här ihop med Elin/Jonas, Annika/Lovisa, Anna/Martin och Petter/Håkan. Vi peppar varann hela vägen och det är så kul att springa ihop med likasinnade som man känner.

Efter Nämdö händer en olycka, ett tyskt lag som ligger vid oss. Det är en brant nedgång till kommande sim, där tjejen faller från en bergskant ca 3-4 m och slår sig illa. Vi ser två djupa sår, ända in till benet varav ett på käken. Vi är oroliga att hon skadat rygg el huvud, så Robban stabiliserar henne och försöker lugna dem. Tillsammans med ett annat lag hjälps vi åt att värma tjejen och få in läkare på land från räddningsbåtarna. Allt går bra, så här i efterhand hör jag mig själv skrika ut till båtarna "Doctors! Läkare! Ambulans"..

 

Ambulans? Hur tänker jag där??  Säger till en av funktionärerna att ta av sig sina kläder då tjejen behöver de bättre... Han gör självklart det och ska ha en stor eloge för hans sätt. Läkarbåten kommer och tar över så att vi kan fortsätta framåt. Omtumlande och med stor respekt för de svåra förhållande som råder.

Vi tuffar på och snart är det dags för ett av loppets stora utmaningar, den sk Grissimningen som är 1400 m i hårda förhållanden. Stora vågor och strömt, kallt och vi måste bara ta oss över så snabbt vi bara kan för att inte bli nedkylda. En stor lampa blinkar vid uppgången på nästa ö, det känns oändligt långt bort. Havet är upprört. Mörkt och skummigt. Men vi ska trotsa det. Det sista jag hör innan jag hoppar i vatten är legenden Jonas Colting som ropar "ha skoj"...

Nedan ett klipp från simningen: https://www.facebook.com/otillorace/videos/1417863121644623/

Robban ligger först. Han är min trygghet. Min räddare och ngt skulle hända. Känner mig aldrig rädd. Aldrig tveksam på vår kapacitet. Vet att vi kommer att klara det. Jag räknar om och om igen. Problemet är bara det att varje gång jag tittar upp så ser jag bara vågor, aldrig land. Vågorna bryter över mig och vitt skum är allt jag ser. Det är svårt att hitta en bra takt i vågorna, så jag går ofta i Robbans skor med ansiktet eller pannan, glasögon hamnar snett och paddlar är svåra att greppa då händerna börjar rycka av kylan. 

Med Robbans urkraft där framme tar vi oss igenom vågorna och känslan att få fast mark under fötterna är fantastisk. Med darrande händer tar jag av paddlarna och ger Robban några ord av tacksamhet. Nästa delmål avklarat.

Nu vet jag att det gäller att få upp värmen på de korta öar som vi ska ta oss över innan nästa långa sim. Här händer nästa incident, en fransk kille är svårt nedkyld/hyportemi, han kan inte prata och knappt ta sig framåt. Jag trycker i honom gels och nötcreme, några andra lag bildar en mur runt honom för att ge mänsklig värme. Tillsammans med de andra lagen kommer vi överens om att vi ska fortsätter för att påkalla hjälp vid nästa vätskestation. Swimrun community och lagkänsla när den är som bäst. 

Nästa stora utmaning är 21 km löpning på Ornö, vanligtvis brukar jag vara väldigt stark här. Men lite låg på energi fick Robban delvis dra mig här när inte kunde hålla tempo själv. 12 km till vätskestation, och plötsligt är vi där vid Ornö kyrka, grym station och bara att trycka i sig. Här står pappa och Micke igen som vi kan prata lite med. Vi matar på vidare och har sällskap av en annat mixed lag, och vi hjälper varann framåt. Cutoffen på Ornö syd är 18.00 och vi var där långt innan dess, och då vet vi att vi kommer ta oss till Utö om inget oförutsett händer. Lycka!

Fem öar kvarstår, korta löp men svåra simningar då det är väldigt strömt. Smala gatt där vattnet pressas igenom. Det går knappt framåt- bara åt sidan, men vi vevar på. Målmedvetna om att komma till the Iland of Love, Utö. Värme, mat och massor av kärlek från arrangörer och vänner.

Känslan när man klättrar på ön innan Utö och helt plötsligt står vi där på toppen och möts av jubel. Den ivriga hejarklacken på Utö sidan skriker på oss hela sista simmet om ca 200m. Den känslan att nå dem. Då tåras mina ögon. Vi har gjort det. Nu är det bara 4 km löpning kvar innan den där efterlängtade målgången som vi drömt om i dagar, veckor.. ända sen vi tackade ja till vår plats.

Rörda, stolta och tacksamma sträcker vi våra händer i luften och vi får våra medaljer runt halsen av Micke Lemmel. Den känslan. Obeskrivbar. Livet delux. Livet med extra allt då man trotsar naturens krafter under en hel dag. Hur jag är långt bortom min komfortzon samtidigt som jag får uppleva skärgården.

Efter målgång, eufori och kramkalas, går vi omtumlade mot den värmande bastun. Den lilla bastun där alla deltagare trycker ihop sig och reflekterar över loppet. Där vi delar våra upplevelser och känner med varann. Där värmen från bastun gör våra kroppar redo för den väntande buffen som liknar himmelriket för en utsvulten deltagare.

Jag har kört Ö till Ö fyra gånger nu. Men detta året var speciellt med den rådande vind och vågstyrkan. Men även de svårlöpta passagerna på berg och stigar. Är oerhört tacksam att jag kan genomföra dessa lopp, att kroppen är så stark och att jag tänjer mina gränser. Att dela denna utmaning med likasinnade och känna stor respekt för de lagen som står högst upp på pallen.

Loppet är mytomspunnet och omskrivs i New York Times och CNN som ett av världens tuffaste endagars lopp. Arrangörerna gör sitt yttersta för alla deltagare och har även en väldigt sund inställning till naturen, otroligt proffsigt och personligt arrangerat. Värme och kärlek, uthållighet och mod, löpning och simning på magiska platser. Det är swimrun när det är som bäst. 

I will be back! Tack till hela Ö till Ö organisationen och funktionärer.

Alla foto är tagna av fotograf Jakob Edholm samt Pierre Mangez


En video summering av loppet finns via denna länk!

https://www.facebook.com/otillorace/videos/1418165208281081/