Ö TILL Ö 2015

Piiip. Piip. Kl är 04.05 efter en natt då vi vridit oss i sängarna och hört hur vinden och regnet smattrat mot fönsterrutorna. Vi befinner oss på ett fint hotell ute på Sandhamn, i sköna varma sängar.Bredvid oss ligger det noggranna högar med all vår utrustning, diverse krämer och annat som ska på innan vi ger oss iväg ner till start. Vi har förberett oss i detalj på kvällen för att undvika tveksamheter innan start i denna tidiga morgonstund. På starlinjen står 120 lag från 26 nationer.

Sen vandrar vi ned mot start. Det är mörkt. Det blåser. Mycket. Mer än jag vill. Men vad kan jag göra åt det - inget alls .Men jag hoppas innerligt att det är rätt riktning så att vi får hjälp på de långa simningarna. Det behöver vi verkligen. Vi är starka löpare men svagare i vattnet. Nu gäller det att mota bort de negativa tankarna. Vi kan det här. Vi har gjort det förr. Det är roligare att vara ute i naturen med en kompis än att sitta på jobbet.

Nere vid start är det en stämning som går att ta på. Alla deltagare checkar sin utrustning en sista gång och många tankar far genom huvudet. Starten närmar sig och det delas ut kramar till höger och vänster. Kom igen nu. Have a good day! 

Jag och Jonna ställer oss till höger då vi vill gå i vattnet lång till höger efter första löpningen över Sandhamn. En helikopter hovrar ovanför oss. Mörkret är borta men blåsten är kvar.

PANG. Starten går. Vi springer lätt ned till dagens längsta simning, 1860 m bort där Vindalsö hägrar. Ner i vattnet och iväg. Egentligen är jag helt nollställd i detta ögonblick, det enda jag tänker är att inte känna efter. Inte fundera på hur kallt vattnet är eller hur stora vågorna är. Det enda jag tänker
är att vi ska fram till den där blinkande lampan som är så långt borta. Vi matar på armtag efter armtag, helt plötsligt släpper mina fästen å paddlarna så vi får stanna upp, men jag får inte ordning på dem hur jag än försöker. Jag får hålla paddlarna krampaktigt för att de inte ska gå förlorade. Vi kommer
upp på Vindalsö efter ett tag, det kändes rätt ok. Vi vet att det tog lång tid och vi vill nu bara sätta fart. Men nattens regn har gjort klipporna glashala så det blir ett försiktigt trippande och vi är nära att trillar ordentligt vid flera tillfällen.

Vi matar på. Upp och ned ur vattnet. Springa. Simma. Klättra. Hänga sig fast i ett träd. Simma. Ta sig fram med gyttja upp till vaderna, tappa sko, leta efter sko i härliga gyttjan med stelfrusna fingrar. Åka kana ned för en brant osv. Vätska. Cutoff tider som vi ligger bra på. Trycka i sig gel och banan. 

Och sen iväg igen.För mig passerar allt detta bara.. det är först när vi kommer till matkontrollen på Nämdö som jag börjar känna mig inne i loppet. Då vet jag att vi har två jobbiga simningar framför oss och sen långa långa oändliga Ornö. Men vi känner oss glada och otroligt målmedvetna. Det pratas inte om trötthet eller något negativt. Glada tillrop till lagen runt omkring, en klapp på axeln en putt i rumpan till den som klättar först. Ett handtag till den som behöver hjälp. Det är swimrun när det är som bäst.
Väl framme vid det omtalade "Grissimmet" vet vi båda att vi bara ska ta oss över. Förbi och genom de där stygga vågorna. Jag är ju en salt tjej från västkusten, visst ska jag klara det där? När det blåser 15 m/s och dessutom i lite ogynnsam riktning är man inte så tuff. Men vi är två. 

Min trygghet är linan med Jonna på andra sidan. Utan henne skulle jag inte velat simma över. Vi var två, men vi blev fyra då vi bestämmer att simma över tillsammans med ett mixed lag. Vi hoppar i och det är otroligt skönt att hela tiden ha en person bredvid att titta på som visar sig hålla precis samma takt som oss. Mixed laget består av Jessika och Petter, rapparen och en duktig swimrunner. Precis där och då, så är han som vem som helst. En kille lika trött som oss, en kille med lika stor längtan till målet. Ett lag som vill lika mycket som vi. och vi hjälps åt.Simningen kan bäst och enklast beskrivas som en stor tvättmaskin. Mitt i denna tvättmaskin befann vi oss ... med stor målmedvetet tog vi oss fram och nådde ön vi så innerligt längtat efter.

Just på denna simning kommer jag exakt ihåg vad som fanns i mitt huvud - min familj, släkt, vänner, kollegor som jag vet följer mitt äventyr via webben. Alla ni fick en minut av den simningen tillägnad er. Kallt kallt när vi kom upp och då kommer belöningen, tjejen som står och delar ut en 

Twix. Så gott, men nu gäller det att bli varm, genom att röra händer och sätta fart kommer värmen snart tillbaka.

Men sen. Kom det värsta på hela dagen. Nästa långa simning. Lika stora vågor som tidgare, eller kanske ännu värre. En kompis (Lisa Lantoo) beskrev dem som stora Volvo lastbilar. På denna simning hade vi en båt som låg bredvid oss hela tiden. De ville kolla om vi tog oss framåt.. och det gjorde vi för tillslut hade vi fast mark under fötterna igen. Så jäkla skönt. Tack Jonna, du var så stark på simningarna!!

Nu var det bara en sak kvar, av de där omtalade tuffa delarna som alla deltagare har stor respekt inför. Ornö. 19 km löpning efter att ha kört i ca 8 h. Då är man rätt mör. Vi fortsatte tillsammans med mixed laget, vilket var en bra kick. Vi var fyra som hjälptes åt och peppade varann. Jag och Jessika i 

det andra laget sprang först och tog beslut om hur långt vi skulle springa innan det var dags för en "lyxpromenad". Underhållande och kul att springa med dem - men framförallt hjälptes vi åt. Jag ljuger om jag säger "helt plötsligt" men lite oväntat snabbt kom den där sista cutoffen som vi hade
som delmål att klara. Vi kom dit med mer än en timme tillgodo. Så skönt. Kramkalas och jubel. Nu var vi ju nästan i mål. Bara några små öar kvar. Korta löp korta sim och dessutom varm soppa på nästa vätskestation

Vi tuffade på och tillslut kom ön som vi längtat hela dagen efter - Utö. Känslan att springa ut ur skogen och se publiken som står och tar emot på Utö ger oss glädjetårar och lycka i hela kroppen. En helt underbar känsla när vi kämpat i 12h, både mentalt och fysiskt vilket resulterade i en fin 6e plats! 

Väl på Utö kvarstår 3km till mål, vi tar det lugnt här då vi inte har några konkurrerande lag nära och benen är allt annat än medgörliga. Tillslut hör vi speaker och hejjarop och vi springer trots att det är uppför och trappor. In i mål med armar i skyn och därefter bästa kramen med Jonna - och därefter
med Ö till Ö teamet som står bakom denna otroliga tävling.

En tävling där man sveps in i naturen, blir ett med den och dess krafter. Detta tillsammans med sin lagkamrat som man är så oerhört beroende av, trots att jag periodvis är djupt inne i mig själv.

Så jäkla glada. Så stolta över vad vi har genomfört. Två medelålders trebarnsmammor som älskar äventyr. Två grannar som hittat varann genom swimrun. Två positiva. Två oändligt glada och trötta tjejer. 

Trötta, stela, leendes går vi mot den efterlängtade bastun . En liten bastu där alla trötta 

deltagare samlas. Värme. Kärlek. Öl. Chips. Äventyr. Detaljer under loppet avhandlas. Skavsår inspekteras. Flätor försöker redas ut. Stenar plockas ur fötter och mitt i allt detta en sån gemenskap alla deltagare emellan. Respekt, glädje och samhörighet är ord som beskriver känslan just då. Jag vill passa på att tacka Magnussons Fastighetsmäkleri som sponsrade oss inför denna tävling samt Aktivitus som har hjälpt mig med mitt träningsupplägg samt Ida för att du fått min kropp mer rörlig genom yogan så jag kan genomföra dessa hårda utmaningar. Nu blir det vila och återhämtning och sen yoga pass!

Alla fantastiska bilder är tagna av Nadja Odenhage, Jakob Edholm samt Fredrik Jakobsson