IRONMAN WORLD CHAMPIONSHIP                   KONA, HAWAII  8 OKT 2016

Ironman Hawaii 8 okt 2016

Här följer en lång berättelse om det lopp jag tränat och drömt om väldigt länge, och om uppladdningen innan loppet. För några år sen såg jag bilder från målgången här på Hawaii, blev som vanligt väldigt rörd över prestationerna jag såg i bild. Tanken kom till mig, det där vill jag oxå uppleva. Problemet var bara där och då att jag inte ens kunde crawla 25 m och inte kunde något om triathlon. Men med stor målmedvetenhet, envisa former av träning och prioriteringar så har det tagit mig hit, i det varma vackra Kona, till mytomspunna Alii Drive. Självklart så fanns en grundfysik och tävlingsskalle bakom det hela.

En knappt vecka innan loppet reste jag till Hawaii, med tårar i ögonen vinkade jag av.
En knappt vecka innan loppet reste jag till Hawaii, med tårar i ögonen vinkade jag av.


En lång resa över hela jorden med tid att fundera och skapa fokus inför loppet. Delar som är viktiga för mig för att känna mig förberedd. Väl på Hawaii möttes jag av värmen och vindarna. Magiska vyer och skiftande landskap. Grönska som övergår i karga svarta lavafält, torra partier med ljusa kullar som påminner om en böljande slätt, långa varma Quuen K och Alii Drive med butiker och restauranger på ena sidan, det kristallklara havet på den andra.

En knappt vecka innan loppet reste jag till Hawaii, med tårar i ögonen vinkade jag av. En lång resa över hela jorden med tid att fundera och skapa fokus inför loppet. Delar som är viktiga för mig för att känna mig förberedd. Väl på Hawaii möttes jag av värmen och vindarna. Magiska vyer och skiftande landskap. Grönska som övergår i karga svarta lavafält, torra partier med ljusa kullar som påminner om en böljande slätt, långa varma Quuen K och Alii Drive med butiker och restauranger på ena sidan, det kristallklara havet på den andra.
Utsikten från parkering till huset, Noehlani street
Utsikten från parkering till huset, Noehlani street
Jag möttes även av kompisar från min klubb Terrible Tuseday, vi hade tillsamans hyrt ett hus vilket gav en fin uppladdning. Teknik, taktik, skratt, nervositet och pepp delades dessa dagar, svalkande bad i de turkosa vågorna, poké shak, frukost i stora sällskap på omtalade Lava java.

Lava Java frukost - ett måste!
Lava Java frukost - ett måste!
Relax. Pepp och skratt med grymt gäng. TT camp!
Relax. Pepp och skratt med grymt gäng. TT camp!
Varje morgon simmade vi på banan. Bra att känna på vågor och riktmärken, simmade 1000- 2000 m per dag. För mig som är en svag simmare så var detta helt magiskt, koraller och färgglada fiskar i kristallklart vatten gjorde att jag log efter varje simning istället för tio fula svordomar och djupa suckar.

Mentalt var detta en viktig del för mig, min självkänsla växte och jag var inte så nervös inför simstarten som jag annars brukar vara.


Startområdet där alla tränar simning dagarna innan loppet
Startområdet där alla tränar simning dagarna innan loppet
Stort gäng svenskar testar simbanan
Stort gäng svenskar testar simbanan
Fiskar överallt i alla möjliga färger
Fiskar överallt i alla möjliga färger
Cykeln testades efter att den åkt långt, cykelbenen likaså. Det pass som gav mig mest var att cykla ut mot vändpunkten vid Hawi. Jag gav mig iväg med några starka cykelkillar (Adam, Peter, Micke och Björn), men fick släppa dem efter ett tag. Inte så konstigt..   Vindarna där ute är tuffa och svåra att läsa då de kommer från alla håll. Jag fick några ordentliga kast på cykeln vilket gav mig respekt men även mod att hålla farten nedför och framförallt försöka sitta kvar i tempoställning trots kasten.

Micke Nelker, Adam Stenman, Peter Jönsson tre sub 9 killar.. och jag
Micke Nelker, Adam Stenman, Peter Jönsson tre sub 9 killar.. och jag

Jag genomförde endast två korta löppass innan tävlingen, mest för att känna på värmen nere på Alii Drive och om benen ville som mig. Det kändes bra allt jag gjorde, så jag blev mer och mer taggad att loppet verkligen skulle starta. Nationsparad och andra jippon dagarna innan som vi deltog på, fantastisk stämning!

Nattten innan har jag alltid svårt att komma till ro, många tankar irrar runt och hur man än vrider och vänder sig så känns sömnen långt bort. Vi dock en riktigt bra natts sömn tills klockan ringde 04.20 och jag och Annika tittar sömndrucket på varann.

Nattten innan har jag alltid svårt att komma till ro, många tankar irrar runt och hur man än vrider och vänder sig så känns sömnen långt bort. Vi dock en riktigt bra natts sömn tills klockan ringde 04.20 och jag och Annika tittar sömndrucket på varann.

Morgon kl 04.30 från huset på Nohelani Street
Morgon kl 04.30 från huset på Nohelani Street

Nu är det dags, äntligen är väntan över. På något sätt känns det som jag väntat på den här känslan, ända sen den där aprildagen i Sydafrika där jag fick min slot.

Jag har alltid svårt att äta något på morgonen, men lyckas äta lite innan vi ger oss iväg ned till starten. Taggad och fokuserad med musik i öronen ställer jag mig i en lång ringlade kö för att få mitt startnummer tatuerat på armarna. Nervösa blickar flackar runt, någon har tappat sina grejer en annan står och sjunger insvept in en flagga, en del skrattar och dunkar varann i ryggen, och några gör som jag, stirrar tyst framåt och vill helst vara i sin bubbla. En bubbla av fokus.
En nervös morgon.. mot start på Palaani street
En nervös morgon.. mot start på Palaani street

Där och då händer två saker som ger mig extra energi, dels är det en funktionär som ser mig lite mer.. Han står där med sin färgglaa blomsterkrans runt halsen och ropar;  - "Aloha - It´s your day today, your eyes are just sparkling and you will have a goo race" antagligen sa han samma sak till 1 000 pers, men jag kände mig träffad av pilen.

Därefter hör jag mitt namn ropas, och där står Alii Carter, en tjej från England som jag lärt känna genom triathlon då vi sprang sida vid sida i Kalmar ett år, och som jag därefter mailat en del med. Vi kramar om varann långt och varmt, säger några ord och skiljs åt. Därefter dags att kolla cykel, pumpa däcken, kladda på vaselin och få på sig simsakerna.


Allt detta går av bara farten, jag vet vad jag vill - hur det än går och känns under dagen ska jag ta mig till målet. Om jag har en bra dag vill jag göra det under 12 h. En tidsgräns jag satt med tanke på vindar, värme och ingen våtdräkt- har stor respekt inför tävlingen i denna miljö.


Simstart
Simstart

3,8 km Simning

Den långa kön med rosa badmössor ringlar sig sakta fram, ned mot stranden och ut mot startbojarna som ligger hundra meter ut från stranden. Alla AG tjejer startar sist, 10 min efter det stora starfälet av killar (2300 deltagare tot). Jag får syn på pappa som viftar med den svenska flaggan och vinkar glatt från de täta åskådarleden. Helikoptrar hovrar, spekers pratar, det dansas till Hawaii toner och stämningen är mäktig. Allt är klart - jag kastar mig ut i det ljumma klara vattnet, lägger mig i mitten av startfältet och inväntar startsignal. Runt om mig är det många andra starka tjejer med samma målmedvetenhet som mig. Tjejer som visade sig ha vassa armbågar och spretiga klor när vi gav oss iväg. Upplevde mer trängsel än annars på denna simning.


Raceday - morgon nere vid piren
Raceday - morgon nere vid piren
Start AG damer
Start AG damer
Jag hittar snabbt mitt tempo och simmar hela tiden med deltagare på båda sidor av mig, vill inte navigera fel. Det känns bra, avslappnat och inte speciellt jobbigt. Den stora vita båten som ska rundas ser ut som en liten liten prick från början, eller förresten man ser den knappt. Tankar som "ska jag verkligen dit bort" "har de mätt fel" - kommer snabbt men jag motar bort dem genom att räkna. Om och om igen, jämna tal, ojämna tal, drar multiplikationstabellen och negativa tankar försvinner snabbt,
Magi - foto taget av dykare innan starten går
Magi - foto taget av dykare innan starten går

Simningen är en makalös upplevelse, kristallklart vatten och färgglada fiskar vid botten, man kan nästan se botten hela simbanan. Det är varmt säkert 26 grader och vågorna känns inte så svåra att hantera. Jag upplever även att det funkar bra utan våtdräkt, swikmskinet gör känslan bra i vattnet med lite extra benskparkar som Bella sagt till mig. Närmar min uppgången och det är så fint att nå stranden. Jag simmar på 1.21 h och är inte speciellt trött, så antagligen fegade jag rätt mkt. Men hellre lugnt och stabilt än stress och hyperventilation.

Upp i T1 och snabbt byte. Av med swimskin, drar på ett par cykelbyxor över tridräkten för att skona rumpan under de 180 km tar mig knappt 10 sek vilket det verkligen är värt. En hjälpsam funktionär kladdar på en halv flaska solskydd så jag ser ut som en zombie när jag greppar solglasögon och springer iiväg mot cykel. Äntligen!!


Cykel 180 km

Omgiven av lavafält sträcker sig Queen K långt bort, oändligt långt bort mot Hawii. Det var iallfall så det kändes när jag satt där på cykeln, Vindarna var hanterbara, de kom iallfall från samma håll hela tiden vilket gjorde det enklare och inte så många kast. Känslan på cykeln är något jag älskar, jag känner mig stark och har en positiv trend då jag cyklar förbi många.

Är väldigt konsekvent med att få i mig energi med jämna mellanrum. När jag ger mig ut på cykel har jag två flaskor Vitargo toppde med BCAA samt en flaska med 11 gels. Var 20 min tar jag en klunk av gelen och dricker sportdryck. Vid varje vätskestation dricker jag lite vatten och häller resten av flaskan över mig. Får även i mig ca 2 bananer och 5 st Enervits sporttabletter. Får riktigt ont i ljumske/höftböjare under några mil. Kan bero på att jag två dagar innan fick rätt djup stretch/massage just där och bara på ena sida - den jag fick ont på?! Det släpper iallfall och jag trampar vidare med gnista. Upplever att jag sitter bra på cykeln, gjorde en bikefit tidigare i höst. De ändringar som gjordes kändes värdefulla och den jobbiga känslan jag haft alla tidigare lopp i nacke/bröstrygg var som bortblåsta.
Cervelo love ute på Quuen K, mot Hawi
Cervelo love ute på Quuen K, mot Hawi

Det mest överraskande på cyklingen var att mamma och pappa helt plötsligt stod och skrek på mig - mitt ute i ingenstans på väg på Hawi. Just när det kändes som tyngst stod det där med en svensk flagga och viftade - jag susade förbi rätt snabbt men det gav mig energi. Vände vid Hawi och sen kom belöningen.

Nedför utan kastvindar, det var så grymt härligt! Efter 160 km satt jag bara och drömde om mina löparskor och kände mig så klar med cyklingen. Ju närmre jag kom målet desto gladare blev jag, kanske inte bara för att få börja springa - kanske mest för att cyklingen gått bra utom incidenter och punkor. Knäpper upp cykelskorna ca en km innan T2 för att få lite bra känsla i dem innan löpningen. In i T2 och cykel fångas snabbt upp av en funktionärer och jag kan löpa bort mot ombytestältet, skönt att springa barfota för att få ingång fotsulorna som det sticker i.


Löpning 42km

I T2 drar jag snabbt av mig cykelbyxorna, tar ett par nya strumpor och ett visir. Trycker ned 4 gels i fickan och tar en liten flaska med vitargo i handen och ger mig iväg längs den varma varma Alli Drive, ca 16 km inne i Kona innan man ger sig iväg till Energy Labn längs den stora vägen ut mot flygplatsen.

Banan är kantad av supporters från hela världen som hejjar frenetiskt. Löpningen känns ok från start, springer några km innan jag ser Mickes (Nelker) pannband.. high five och han förmedlade att det inte var hans dag men han skriker glatt på mig.

Vid varje vätskstation tar jag två svampar för att svaka mig, trycker dem över bröst och huvud, lite sportdryck, två glas vatten som jag häller över mig. Får även i mig fyra gels under löpningen, och i slutet dricker jag i princip bara cola. Mitt bästa knep när magen säger ifrån.


Löpning  på Alii Drive - hot hot hot
Löpning på Alii Drive - hot hot hot

Vid 24 km börjar det bli tungt. Riktigt tungt - känns som mina ben omvandlats till stora elefantben. Får kämpa mentalt ända fram till vändpunkten ute vid Energy Lab. Där är jag mör och har otroligt ont under fötterna. Förstår ganska snabbt att det är blåsor, då fötterna har varit konstant blöta. Bestämmer mig att det inte är någon idé att stanna och titta, det kommer inte göra det bättre.

Skriker glatt på alla svenskar jag ser, Micke, Peter, Fredrik, Claes, killarna från Trollhättan, Jonas, Elin, Annika och några till. Energikick när jag ser någon jag känner! Ett trött leende eller en stirrande blick, en high five som svar, blir lika glad oavsett.

Vid 32 km så tänker jag "se till att få detta gjort nu", "du har varit ute tillräckligt länge" "mata på och sluta gnäll", "Du har bara det bästa kvar". Så ställde jag frågan till mig själv "Hur många gånger har du sprungit 10 km utan att stanna?" Väldigt många blev svaret.. så sen var det bara till att springa på.

Löpning efter ca 34 km.
Löpning efter ca 34 km.

När det är ca fem km kvar, så blir jag väldigt rörd, inser att hela dagen gått utan att det varit allt för vidrigt. Där och då skickar jag en tanke till alla som stödjer, hejjar och följer mig, min helt fantastiska familj, Micke och barnen som gör detta möjligt, underbara vänner och kollegor.  Alla ni som står mig nära, ger mig tips och råd, inspirerar mig och stödjer mig . Ni har så stor del i denna dag, Tänker ofta på er när jag kämpar mig fram längs banan.

När jag ser nedförsbacken på Palani street ler jag stort. Försöker insupa och lagra denna känsla i mitt hjärta. Magi. Jag är inte ens trött - bara så hög på livet.

Jag är så glad när jag springer in på Alli Drive på den långa målrakan, flaggorna viftar, alla skriker på mig. Åsa hejjar och det är fint att se henne där, hon som gett mig pepp och stöd i Sydafrika och även här på Hawaii. Vet att mamma och pappa är i närheten och att de hejjar frenetiskt. Är även medveten att några som sitter och följer målgången på livesändningen hemma i Sverige.
Det är som att springa på moln. Jag känner inte ens benen. Med armarna i skyn och ett leende så stort så står jag där på mållinjen.

Lycka. Skratt. Tårar.

Dreams do come true.

Det var som jag drömde. Fast bättre.

Jag lyckades. Dessutom på en tid och placering som jag är väldigt nöjd med.

Har kört hela loppet på känsla - utan att pacing mot klocka då jag hade stor respekt för banan och förhållanden här. Tiden slutade på 11.21, placering 46 i min AG och andra svenska tjej.

Triathlonproffset och grymma förebilden Åsa Lundström kom på en mycket fin åttonde plats i PRO klassen. En tjej som är ödmjuk som få, och så duktig! Jag har köpt min cykel av henne.. så den har rullat rikigt snabbt.

Vad gjorde då att det gick så bra? Dels tror jag att acclimatiseringen hade stor betydelse, var på plats ca 1 v innan loppet samt att jag var väldigt konsekvent med mitt energiintag.

Vad händer nu? Vila.. och tankar om nya målsättningar har redan börjat gro i mitt huvud. För detta var inte "once in a lifetime". Det här vill jag göra igen.

Mahalo Hawaii!


Världens bästa hejjarklack mamma och pappa
Världens bästa hejjarklack mamma och pappa