IRONMAN SYDAFRIKA       Port Elizabet 10 april 2016

Race report - Ironman South Africa, Port Elizabeth

Precis hemkommen från en resa som jag kommer att minnas hela livet. I söndags kl 06.45 startade jag min 5e Ironman tävling nere i Sydafrika, Port Elizabeth.

Makalöst vackra vyer, trevlig atmosfär med vänliga afrikaner. Helt tagen av naturen, dess dofter och känsla. De böljande gröna kullarna i kombination med det levande havet som skiftar i alla nyanser av blått. De brusade vågorna som söker sig upp mot stränderna och vinden som aldrig verkar vara stilla.


Nervös men vansinnigt målmedveten stod jag vid starten tidigt på morgonen den 10 april. Tittade med stora ögon på de afrikanska dansarna som spelade inhemsk musik och dansade energifullt i startområdet. De stora vågorna som rullade in mot stranden och solen som precis höll på att stiga vid horisonten föra att sprida sitt rosa gula skimmer. Precis som ett eldklot som skulle vaka över oss alla athleter hela dagen.


Stämningen i detta ögonblick går nästan att ta på, nervösa blickar som flackar runt, simmössor som korrigeras, glasögon som omsorgsfullt placeras rätt. Kramar och high fives som delas ut mellan vänner men även med de som man aldrig tidigare har pratat med. Nationalsången spelas, sydafrikanerna sjunger högt och kraftfullt med höger hand placerad på hjärtat. Jag blundar och insuper allt som känns just i detta ögonblick. Sen smäller det och starten går. Det är just detta ögonblick som jag samlat energi och tränat för under en lång tid. Nu ska krafterna släppas loss.

Jag är inte rädd, inte alls. Men jag har respekt inför simningen som är min svagaste disciplin. Jag vet att jag har 3,8 km framför mig i ett stökigt vatten med strömmar, stora vågor och jellyfish som kallas blubottle som som inte verkar speciellt härliga.. men som tur inga hajar. Alltid något.

Jag vet att jag kommer få jobba mentalt för att lyckas hela vägen. Simstarten är rullande, vilket innebär att alla deltagare ställer sig på förväntad simtid och sen går starten väldigt lugnt till. 10 personer släpps i var 10onde sekund. Fin start och inte en enda spark eller översimning, dock var det svårt att se de andra i vattnet och hålla ihop med dem. Jag trivs med att se simmare framför mig, samt vid sidan för att veta att jag inte navigerar helt tokigt.

En klubbkompis, Åsa är på plats i PE för att hejja på sin man Peter men även på oss andra. Åsa sa kvällen innan "jag står på stranden och väntar på dig". Just dessa ord betydde mycket för mig, jag simmade för att möta Åsa där i T1. Simmade lugnt och målmedvetet. Simningen kändes bra i perioder men också katastrof dålig under vissa delar. Detta går troligtvis att förklara med strömmar och vågornas riktning. Jag matade på och efter ett tag börjar jag närma mig uppgången, fantastiskt känsla att känna sandstranden under mina fötter. Kommer upp och tänker, Dessi - Sim; 1-0. Vet att det är många hemma som hejjar och är nervösa när jag simmar, speciellt mamma och pappa. Kommer upp som 29:a, 3,8 km på 1,26. Ingen mega katastrof men inte speciellt bra heller. Ni vet lagom med ett stor minus framför.

T1 går snabbt och jag rullar ut från Port Elizabeth. And off we go, det är nu jag ska hämta in alla de placeringar som jag tappar på att jag är en svag simmare. Jakten har börjat.

Drar i mig två gels direkt då jag inte har rätt känsla uppe på cykeln, känner mig lite mör i benen och de vill inte alls som mig. Oh no.. hinner jag tänka, detta kommer bli en lång dag. Men som tur är byts känslan och cyklingen rullar på mkt bättre. Asfalten är grov på den relativt smala vägen och cykeln rullar inte gratis på något sätt, det ligger tappade saker överallt och man ser många som har problem med punka och annat.


Cyklingen är två varv på en 90 km bana, första varvet känns bra men värmen blir mer och mer påtaglig. Jag missar en lagning och går tom på vatten och sportdryck. Det blir en mental svacka, men jag tuggar på och får bra energi när jag passerar många deltagare. Cyklar bla förbi en svensk, Kaj Muck. Han som gjort flest Ironmans av alla svenskar, 49 st. Respekt i kvadrat.

Efter 16 mil har jag bara en enda tanke i huvudet. Var är mina löparskor? För den här j-vla cykeln hatar jag just nu. Känner mig lite osäker på hur kroppen kommer att reagera på den varma löpningen, men jag håller fokus och tänker att jag ska börja lugnt för att sen öka. Typ. 18 mil på cykeln tog ganska exakt 5,39 och jag klättrar upp till 4e plats, vilket jag är helt omedveten om just då.

In i T2, gör ett bra byte och ut på löpningen. Då är det som en vägg som kommer emot mig. En vägg av vibrerande värme som får asfalten att koka. En vägg som jag bara måste bli kompis med för att klara av detta lopp. Behåll lugnet nu, tänker jag många gånger.

Första vätskestationen är underbar, issvampar över huvudet och vattenpåsar i händerna. 1 glas med cola och 1 glas med sportdryck. Svårt fokuserad på att bara få den här maran gjord. Tittar knappt på km markeringarna, låter de bara passera utan att ge dem ngn uppskattning. Gillar inte ental. Gillar inte heller tiotal som börjar med en 1.a de är inte värda min uppskattning.

Springer på och längtar att se Åsa med sin hatt någonstans. Jag ser henne, men hon är dessvärre inte ensam. Micke står även där med ett stort plåster på hakan. Oh no! Vet hur mkt han satsat på detta lopp och jag önskar honom framgång. Men jag tar emot hans energi. Hör på honom att jag bara ska mata på, och att jag kan detta. Och så gör jag.

Ett varv till på 10 km avverkas, Åsa skriker på mig igen, jag ligger 3 eller 4a.. ok. ok. Behåll lugnet och spring med samma frekvens, tänk på tekniken och lura alla negativa tankar. Tar sikte på varenda tjej jag ser och ger mig tusan på att ta mig förbi dem. Då man springer fyra varv på samma banan är det svårt att veta vilka som är mina motståndare. Jag försöker kolla på deras armar där varvbanden sitter för att få en uppskattning.

Möter mina bästa klubbkompisar längs banan och vi peppar varann, Åsa, Fredrik, Sanna och Jonas. På andra tävlingar brukar jag vara ganska social och prata med de som jag springer bredvid. Men inte idag. Jag är tyst och fokuserad. Ingen energi ska försvinna från mig som inte tar mig framåt. En kille börjar prata med mig men jag säger bara lite torrt "Sorry. To tired to talk. You can see my name on my back.. " och så älgar jag förbi. BOOM.

På vätskestationerna är det samma sak varje gång, kyla ned huvud och bröst och sen in med cola och sportdryck, drar 3 st enervit liquid gel längs vägen. När ett varv är kvar och jag passerar hejarklacken får jag höra att min bror Nicklas har ringt och han vet att jag att jag fixar det. Att bli 3.a. Nu får det bära eller brista tänker jag, inte fega ur sista milen trots att kroppen börjar göra ont. 10 km är exakt 50 varv på Bosön, där jag tränat mkt i vinter, så jag börjar nedräkningen.

De sista 2 km är jag stark och ökar så att ingen ska komma i kapp mig. Ser målportalen långt där borta och visualiserar om att flyga dit.. och det är nästan det jag gör, för plötsligt hör jag speaker Pauls röst eka och ropa mitt namn. Jag springer in på målrakan. Jonas skriker. Jag ökar. Armarna i luften och ett leende som säger mer än tusen ord. Den känslan. Obetalbart.



Den avslutade maran tog 3,49, min bästa löptid någonsin på en Ironman trots värmen.

Jag har kört hela dagen utan klocka eller dator på cykeln - så jag vet inte vad min tid är. Men känslan ger mig glädje. Simningen var kass, men jag klättrade från 29 till 3e plats med ett leende, sluttid 11.01. Overall ranking, dvs total plac, från 1169 efter sim till 274 i mål. Så min jakt var ganska lyckosam.

En pallplats i min AG känns stort, det är första gången och jag gläds åt att få med mig en liten trofé hem att placera i hyllan för att samla damm. Vågar inte tänka på slots till Kona, Hawaii - World Championship som jag drömt länge om. Hur många är det i min AG, en eller två? Om det är två kommer jag då kunna få en via rolldown? Tankarna är många men jag vill inte hoppas för mycket. Dagen efter ska jag ju få reda på det, jag kan inte påverka detta utan bara vänta. Sover knappt en blund, kroppen är orolig och energinivåer låga och all mat som jag vill ha är allt för långt borta. Drömmer om stora pizzor, kallt vin, krispiga croissanter, chips och alla onyttigheter man någonsin kan tänka sig.

Kl 11.00 nästa dag är det så dags för Kona Slots Award i stora mäktiga salen på "The Boardwalk". Jag träffar mina klubbkompisar utanför och en av dem säger "har du kollat där nere på listan hur många slots det är i din AG?" Nervöst tittar jag på honom och säger, Nej. Jag tror inte att jag vågar.
Men jag går dit med bultande hjärta och letar efter rätt rad. Och där står en trea. Tre slots. En är min.
Jag vänder mig om och ser mina kompisar med stora leenden. På darrande ben och tårar i ögonen kramar jag om dem och ler mitt största leende.
Min dröm. Mitt mål som jag tränat så hårt inför. Jag är lycklig och tacksam.


Det finns så många som jag vill tacka, som har gjort detta möjligt. Min familj här i Stockholm, i Grundsund och Göteborg som ger mig möjlighet att ge mig iväg på en tävling som denna. Micke som anmälde mig till tävlingen i hemlighet och gav mig startbeviset under granen på julafton. Mina vänner som peppar och tror på mig och förstår när jag är osocial, mina klubbkompisar som sporrar och motiverar mig att kämpa på de hårda passen. Alla ni som ger mig råd, tips och trix för att lyckas. Alla ni som känner er träffade. Ni har en del i min medalj.


Tack.

( I november hamnade jag i en mailkonversation gällande vilka målsättningar jag hade inför 2016, jag skrev då lite försynt att jag såklart vill till Hawaii. Någon gång. Kanske finns det rimlighet att komma dit när jag går upp en AG, dvs 45 år?
Svaret kom snabbt. Provocerande. Utmanande. Inspirerande.
"Varför säger du så? Vad hindrar dig 2016?"
Tack. M. Nelker för de orden).

En kort film från tävlingen: https://www.facebook.com/ironmansouthafrica/videos/10154154551664459/?pnref=story