IRONMAN KALMAR 2015

Så var den här dagen som jag sett fram emot så länge. Som jag tränat för, svettats för och drömt om. Krafterna efter målmedveten och fokuserad träning under en längre tid skulle släppas loss.

Taggad och förberedd åkte vi ned till Kalmar, jag och pappsen - min trogna supporter. Innan tävlingen är det en hel del praktiska saker som ska klaras av, jag börjar få rutin på vad som ska packas i de olika påsarna och hur jag vill ha upplägget de senaste dagarna.

Jag blir fokuserad och nästintill osocial och vill ha exakt ordning på mina saker för att känna mig trygg när klockan ringer kl 04,45 och det är raceday.

Sov oroligt som alltid. Snurrade runt drömde om konstiga saker. Ned till frukost med Lars Winnerbäck i lurarna. Försökte äta den där lättsmälta maten.. men problem uppstår när engelsmannen brevid mig laddar upp en tallrik med vita bönor med diverse skumma tillbehör.. Men jag blundar och ser nog ut som ett tuggande ufo när jag målmedvetet försöker få ned maten.

Iväg till cykel för att pumpa däck och kolla hur underverket klarat natten. Allt under kontroll. Träffar många nervösa kompisar och kramar och lyckosparkar delas ut kors och tvärs. Vi går ned mot simstart, vaselin i skrymslen och vrår, på med våtdräkt och in i startfållan. Vad känner jag just då? Inte så mycket egentligen, är ganska avskärmad och vet att det är en lång dag framför oss alla nervösa som står där. Tack Katrin och Sara för pepp innan start! Katrin du gav perspektiv på tävlingen och varför vi genomför en Ironman, var vi får våra krafter ifrån. Insuper atmosfären som alla åskådare och funktionärer bjuder på.

2 700 triathleter som snart ska ner i vattnet.. det vankas oroligt på kajkanten, det spottas i glasögon, klockor kontrolleras och leenden och high five ses överallt. Jag visste att det skulle bli skavlpigt i vattnet men kunde inte förställa mig hur illa det var. Blev översimmad ganska tidigt och fick panik då kallsup och hostattack skulle kontrolleras i vågorna. 3800m kändes oändligt långa, simmade och simmade men det kändes som jag inte kom någon vart, mer än åt fel håll.

Därefter fick jag inte in rytm och missade navigering och simmade helt tolkigt. Var en hårsmån från att bryta, men jag kom på bättre tankar. Hur då kan man undra? Jag tänkte på pappa och brorsan som stod där inne vid T1 (transition 1) och väntade på mig. Vad skulle de göra hela dagen, de som åkt dit för att hejja på mig? Så jag gjorde det för dem liksom. Matade på och kämpade mentalt. Och jag kom fram till T!Arg och besviken då tiden runnit iväg allt för mycket för att kunna slå mitt personbästa på 10.54 som var mitt mål. Vit i ansiktet enligt brorsan..

Upp på cykel och styrde mot Öland. 18 mil som avverkades på ca 5.37. Helt ok då det blåste en hel del. Hade en fin känsla och det enda som gjorde ont var den där jävla getingen som valde att ge mitt lår en ordentlig omgång. Svullet direkt och jag blev lite orolig så stannade till vid ett sjukvårdstält för att kolla till det, ingen fara och ok att fortsätta.

Cyklingen är härlig, Öland vackert en fin sommardag som denna och man hinner se så mycket under dessa svettiga timmar. Vältränade rumpor och ben, dyra pimpade cyklar, tatueringar av alla slag, färgglada kläder, massa nummerlappar och enastående natur. Man hinner tänka och reflektera över mycket., det är många nära och kära som har en stund i mitt huvud. Tänkte på en liten kompis som heter Hugo, som kämpar mer än mig. Det gav mig kraft och vilja att fortsätta.

In till T2, på med löpargrejor, solskyddsfaktor och iväg. Kändes helt annorlunda än förra året då mina fötter var bortdomnade första 5 km. Löpningen kändes så klart lång. Men jag lyckas stänga av hur långt det är. Jag tänker bara att jag ska ta mig till nästa delmål, det kan vara där pappa står och hejjar, eller brorsan som langar eller ngn annan kompis. Det kan också vara livebandet som spelade U2 vid senaste passagen, eller disco killarna en bit bort, eller publikhavet inne i citykärnan för att inte tala om alla vätskestationer. En mugg vatten över huvudet, en mugg sportdryck ner i munnen och några chips och sen iväg. När magen börjar skrika ifrån går jag på colan. Funkar fint.

Det roliga på löpningen är att man ganska snabbt och enkelt får kompisar. Det är en så härlig känsla att hitta en löpare att finna trygghet i, som har samma tempo och som man kan luta sin axel mot och gemensamt kämpa framåt. Vissa talar man med andra springer man bara i helt tyst samförstånd med. Årets roligaste var tri Ali Carter från England/Sydafrika, en glad tjej som jag snackade mycket med.

Löpningen kändes fin och maran avverkades på 3.57. Målrakan är helt helt magisk. Den måste upplevas för att förstå, aningen som tävlande eller som åskådare. Värd var enda svettdroppe och motigt träningspass.

Lycklig och stolt att jag genomfört min fjärde Ironman, men beviken på tid och placering sträcker jag upp armarna i luften, tiden stannade på 11.16. Inte dåligt, men inte lika bra som jag ville. Min målsättning var ca 10.45 och top 7 i min AG (age group 40-45).

Men I will be back.

Yogan då? Vad har den gjort för mig? Dels så känner jag att jag kunde sitta mycket längre i tempoställning vilket troligtvis beror på att rörlighet i de musklerna ökat. Främst nacke och ryggparti. Höfter fungerade fint och jag hade egentligen inga större problem längs loppet. Förra året domnade mina fötter på löpningen, vilket de inte gjorde i år.