BLOGG

Vad tänker du på?

Den frågan får jag ofta när jag pratar om mina lopp bland vänner och bekanta. Svaret kommer lite längre ned i denna text.

Om en vecka ger jag mig iväg till Hawaii, för att delta på en av de tävlingarna som jag har drömt och visualiserat om sen den dagen jag började med triathlon.

Det mytomspunna loppet på Hawaii, The Big Iland, Kona - Ironman World Championship. De bästa deltagarna från Ironman tävlingar runt om i världen, under det senaste året kommer att stå på startlinjen. Det är de bästa, de mest hängivna och de mest rutinerade. Och dit ska jag, den blonda tjejen som älskar utmaningar.

Men vad var det då som fick mig att börja med triathlon?

Jag som var den inbitna hästtjejen som knappt lämnade stallet, eller förstod att det fanns något bortanför slitet och glädjen i stallet. Bortanför känslan att galoppera i fullfart över en äng, hoppa över gigantiska hinder i fälttävlans moment, tävla kontrollerat i dressyr, eller smärtsamt slitas mellan de känslor som djurägare ställs inför.


Det var en kombination av flera saker som gjorde att jag kom in på triathlon, dels såg jag ett youtube klipp om "Team Hoyt" som berörde mig väldigt mycket. Mina gränser suddades ut, det som jag ansåg vara extremt långt och jobbigt kändes greppbart med hjälp av en stark vilja.

Jag pratade med en kompis från min skoltid som körde långdistans triathlon med goda resultat - han sa till mig att jag absolut måste testa, och att jag en dag kommer ha en dräkt där mitt namn står på rumpan. Han fick rätt, tack för det Jesper!

Jag blev gravid och den finaste tävlingshästen fick avlivas pga en olycka. Den kommande förlossningen var jobbig. Omtumlad efter det att Ludvig föddes sa jag; "det måste vara jobbigare att föda barn än att köra en Ironman". Och sen blev det upp till bevis, tre rätt täta graviditeter senare.

Jag fick en crawlkurs av mina bästa vänner, de tyckte nog att jag behövde utvecklas lite och inte bara snacka så mkt om saker jag inte kunde. Jag fick även en triathlonkurs hos Colting i present, en kurs som fick mig att komma igång och lära mig mer om denna idrott. Så tack.. alla ni iblandade! Ganska tydligt att min omgivning förstått att jag inte älskar presenter i form av fina vaser, smink eller coola modeplagg.  Själv stod jag för viljan och att jag vågade utmana mig själv.

Sen gav det ena det andra. Triathlon tog över tiden i stallet, eftersom jag inte ville återgår till stallet innan jag hittade en lika bra häst igen, samt att hästar och småbarnstid är svårt att kombinera.

Gemenskapen, den ständiga variationen i träningen ger mig stor inspiration att fortsätta med triathlon. Det har blivit min "nya" livsstil. På några år byttes ridbyxor mot tights, en gnäggande mjuk häst mot en hård ocharmig cykel. Stenhårda välputsade ridstövlar mot snabba löparskor. Kalla ridhus med ångande frustande hästar, mot simhallar med stickande pikant klordoft.

Men vad tänker jag då under ett lopp??

Innan jag startar har jag en tydlig bild på vad jag ska tänka på när jag blir trött, där emellan får tankar sväva fritt. Men när jag får negativa tankar och trötthet tar över, så tvingar jag mig till annan tankeverksamhet.

Sim 3,8 km

Här räknar jag simtag. Mest hela tiden. räknar jämna simtag upp till 100, sen ojämna, sen var tredje, sen var fjärde.

När det är klart kör jag ett mantra: jag är en delfin, ni andra är valrossar - kanske inte så snällt mot de andra, men det är mest för att peppa mig själv.

Varje boj som passerars får även ett "Hejdå, nu har du gjort ditt" .. fast egentligen. "fan vad skönt, äntligen har jag passerat ännu en boj".

Cykel 180 km: 

Här är det främst två saker som får mig att lyfta. Dels räknar jag, fast på ett helt annat sätt än vid simningen. När jag ser en nummerlapp, ex 1234 ska detta "adderas ned" till en siffra. Således 1+2 =3, 3+4=7, då har jag 37, 3+7=10, 1+0=1, så där blev det en 1: a .. och så kan jag fortsätta ett tag. Jag gillar siffor helt enklet.

Sen har jag tre låtar som kommer att gå på repeat i mitt huvud, oklart varför det är just det är dessa.

Sen har jag tre låtar som kommer att gå på repeat i mitt huvud, oklart varför det är just det är dessa.
  1. Die Mauer med Ebba Grön, klassiker men en varierande text

  2. The Boxer med Simon and Garfunkel, mkt lallande vilket underlättar

  3. Isabella med Ulf Lundell, den längsta låt jag vet och det är en utmaning att ta sig igenom alla verser

Löpning 42 km
Här har jag ett antal personer som får mina tankar, ingen nämnd ingen glömd. Det finns även några personer som som jag saknar här på jorden och de springer jag för, då jag vet att de skulle gilla det. Sen försöker jag insupa så mycket det går av omgivning, publik trots att jag inte visar det så mycket. På vissa tävlingar kan jag byta några ord med den jag springer brevid, men är för det mesta är jag helt tyst.


Allt detta låter kanske lite konstigt, men för mig är det en del av min "raceplan". Till detta kommer belöningssystemet, om hur man kan få sträcka på sig under cykeln, ta en salttablett eller hälla vatten över huvudet.

Det är en lång dag - då man dessutom är djupt inne i sig själv och sina tankar. Bara detta tycker jag är intressant hur man hinner tänka och reflektera över en dag som denna.

Just nu är det mest jobbigt att gå att vänta på avresa, många saker som ska falla på plast med förberedelser praktiskt och att få till den sista träningen samtidigt som jag inte vill vara ifrån barnen för mycket.

Ser otroligt mycket fram emot att komma till Hawaii, att få dela detta med mamma och pappa samt mina härliga träningskompisar från TT som har peppat mig att träna hårt. Och visst börjar jag får resfeber, frågan är bara om den resulterar i samma sak som inför Afrika. Hela påskhelgen gick jag runt med munskydd.. då alla runt om mig var super förkylda. Såg inte klokt ut.

Inspiration hämtar jag från Grundsund, mitt paradis. Från förebilder inom idrotten som hjälper mig med kloka ord, pepp och tankar och alla i min omgivning som jag tycker om.

Nu laddar jag batterier och ler nervöst!