2016 DREAM BIG 

Under dagens svettiga trainerpass försökte jag se tillbaka på året som gått. Reflektera över saker som hänt, och de beslut som påverkat mig.

För exakt ett år sen förlorade vi en älskad person. En man med så mycket pondus och kraft som rycktes ifrån denna värld allt för tidigt. På begravningen framfördes bla "Utan dina andetag" av Kent. En text med många fina ord och formuleringar, enligt mig.

För några år sen stod jag som tärna på min bästa väns bröllop, rörd till tårar av glädje när denna sång sjöngs nere på stranden i Falsterbo. Några år senare samma sång, men med stora tårar av tomhet och sorg. Dock samma känsla, om att ta vara på allt som livet ger oss.

Tankar om livet, om döden, om "varför" samt att försöka förklara för barnen var en utmaning när man knappt vet svaren själv. Tankar som fått mig att reflektera över mitt eget liv. Över det jag gör, över de val som jag kan påverka, och vad som är viktigt för min familj,alla som står mig nära och mig själv.


Mitt i sorgen bestämde mig för att ta leva mera. Drömma större. Bli modigare. Tro mer på mig själv och göra saker som jag verkligen brinner för. Allt för att bli en gladare och bättre person. Jag lovade mig själv att inte gnälla i onödan, inte se alla saker i vardagen som skapar irritation och frustration. Iallafall inte hänga upp mig och låta de ta all min energi.
Det är enkelt att säga, inte så lätt att förverkliga när vardagspussel och måsten gör sig påminda. Tandläkartider som glöms bort och man får faktura för ett besök som man inte ens ville gå på, parkeringsböter som hänger på bilrutan för att man står lite snett, långa köer när man har ont om tid och en ny kassa öppnas och alla stormar fram bakifrån - som en katapult effekt.

Så visst är jag trött, har svarta ringar under ögonen, och gnäller på barnen när det egentligen är jag som är stressad, kokar soppa på en spik för jag glömt handla en viktig ingrediens vilket medför att barnen inte vill äta middag. Pratar allt för lite i telefonen när familj och vänner ringer. Och känner mig långt ifrån den positiva, pigga personen som jag vill vara. Väldigt långt ifrån.

Modet. Gjorde att jag sa upp mig. En anställning som jag haft under 15 år med bra villkor och en trygg arbetsgivare. Kollegor, nya som gamla som gjort mig glad. En enkelt lösning men inte så stimulerande som jag önskade. Jag kastade mig ut, och startade eget "Goodforce". En tillvaro som är skakig och inte lika lönsam som mitt tidigare arbete. Men med peppande ord hemifrån så vågade jag.

Endast några dagar efter jag sagt upp mig reste jag iväg till Sydafrika för att tävla i Ironman Port Elizabeth. Jag åkte dit med nyfunnen målmedvetenhet. Alla som står mig nära, visste exakt vad jag ville där nere i Afrika. En slot till Kona.  Just de orden kändes inte så övertygande när jag vansinnigt nervös stod på en strand med stora stora vågor i gryningen och afrikanska dansare med eldar runt omkring. Men det höll. Dagen efter fick jag min efterlängtade slot, och anmälningsavgiften på dryga 10 000 SEK betalades som man måste, direkt på plats. Jag svävade på moln. Hög på livet.

Ett långt sommarlov med familj på västkusten - den bästa tiden på året utan tvekan. Salta dopp, stillsamma kvällar ute på klipporna, underbar familj och vänner runt omkring. Det är här jag hittar min energi och laddar mitt självförtroende. Bland måsarnas skrik och salta stänk från brusande havet.

Under många år har jag drömt om Hawaii. Att kvalificera mig till Ironman VM, den mytomspunna tävlingen där världens bästa triathleter får staden Kona att fullständigt koka under en vecka i oktober. Så många träningspass som jag har visualiserat om Hawaiis krävande bana och hur jag kämpandes ska ta mig fram på den. Tankar som fått mig att rysa och motiveras till att fortsätta kämpa framåt när jag känt mig hopplöst trött och självförtroendet sviktat.


Upplevelsen på Hawaii var så mycket större än jag förväntat mig. Grönskan, värmen och naturens skiftningar, tog mig med häpnad. Mina föräldrar gjorde sin livs resa och var med mig på Hawaii, vilket gjorde resan ännu större. Jag lyckades prestera bra i värmen och vindarna. Ett resultat och placering som jag är riktigt stolt över nr 46 i min AG och bästa svenska tjej bortsett från pro Åsa Lundström .


Men nu då, hur jag ska komma vidare? Många har ställt den frågan till mig efter Hawaii, och Kan jag lyckas prestera igen när det verkligen krävs? Att ta mig tillbaka till Hawaii känns långt bort. Just nu vet jag inte exakt hur det ska gå till, men jag ska träna och träna så jag har bra förutsättningar iallafall.

Men jag ska även leva i vardagen med min familj och ge de trygghet och stöd på alla sätt som jag kan. Att vara spontan och upptäcka saker. Lyssna på musik. Vilket jag älskar, och på något sätt kändes det som hela detta året slöt sin cirkel när jag för någon vecka sen såg ett av mina favoritband Kent spela sin sista konsert, där de maffigt, stort och omskakande framförde "Utan dina andetag".


Vad det gäller resor och tävlingar drömmer jag om att ta med stora familjen, släkt och vänner till Hawaii. Det hade varit maffigt att ha alla man älskar på en plats i världen som man blir helt kär i.  Vill se dem simma med sköldpaddor och delfiner, bada i stora vågor och vara min bästa hejjarklack. Varför inte drömma stort?

Det är min dröm just nu. Iallfall en av dem. Sen har jag några till.